En apa i Paris

Den artonde mars reser Sara Stridsberg i sällskap av ett fyrtiotal andra nordiska författare till franska bokmässan i Paris, Salon du Livre. Jag föreställer mig att hon, väl på plats, diskret kommer att lämna uppläsningar och paneldiskussioner för ett snabbt besök på Jardin des Plantes, den anrika botaniska trädgården i stadens femte arrondissement. Här någonstans bor en av Stridsbergs litterära skyddslingar, som samtidigt förkroppsligar författarskapets kärna, den kompromisslösa skildringen av den kvinnliga outsidern.

I Stridsbergs senaste roman Darling River. Doloresvariationer, som kom ut förra året och nominerades till Augustpriset, spelar en apa en av bokens fyra huvudroller. Alla är de i sin tur omdiktningar av Vladimir Nabokovs berömda Lolita, där den tolvåriga ”nymfetten” Dolores Haze, eller Lo, träder fram ur berättaren Humbert Humberts åtrående blick.
Även Stridsbergs apa är föremål för en stigande besatthet, denna gång från en vetenskapsman. Apan har hämtats från djungeln till Paris botaniska trädgård, där forskaren försöker lära ”hondjuret” att teckna – men förgäves. Istället för att rita på papperet viftar apan rebelliskt med pennan i luften, tappar den i golvet, stirrar tomt framför sig. I kollegornas ögon är forskaren en tragikomisk ensling, och roat uppmärksammar de honom på halmstråna som fastnat på kavajslaget efter ännu en natts sömn intill buren. I takt med de misslyckade experimenten kretsar snart hela vetenskapsmannens tankevärld kring apan. Hans trista liv och uteblivna framgång med kvinnor projiceras på apans gäckande gestalt, som inför hans blick alltmer tar formen av en trotsig käresta. Det kan vara en av de obehagligaste kärleksskildringar jag läst, samtidigt som den i sin tillspetsade form sätter fingret på den maktobalans som ofrånkomligen präglar så många mänskliga relationer – i synnerhet när kärlek är inblandad.
Men Stridsbergs apskildring aktiverar också en rad andra litterära texter, där just apans eller djurets gestalt spelar en nyckelroll – som projektionsfläck för begär, men också för rädslor och ångest.

Omkring sekelskiftet 1900 befann sig den tyske diktaren Rainer Maria Rilke i Paris. Influerad av skulptören Auguste Rodin skrev han under denna tid den berömda dikten ”Pantern”, om en inspärrad panter i Jardin des Plantes. Dess mekaniskt cirklande gång i den lilla buren kontrasteras i dikten brutalt mot en stor ”bedövad vilja” som fortfarande bor i djurets bröst . Panterns döda blick, som tröttats ut av gallerspjälornas monotoni, har sin motsvarighet i Stridsbergs apas ”oseende och ändå tillgivna … mörka stelnade bärnstensfärgade ögon”, som vetenskapsmannen desperat försöker att läsa av.

En annan klassisk litterär text som möjligen ekar ännu starkare i Darling River är Edgar Allan Poes novell ”Morden i Rue Morgue” (1841), av många betraktad som den första moderna detektivhistorien. Två kvinnor mördas brutalt av en mystisk gestalt, som i berättelsens slut – läsaren får ursäkta avslöjandet – visar sig vara en förrymd orangutang. En sjöman berättar hur han från en av sina många resor tagit med apan till Paris, men att den lyckats rymma sin väg med husses rakkniv. Skrämmande nog har apan också lärt sig härma rakningens konst genom att i hemlighet betrakta sjömannen genom nyckelhålet till skåpet den suttit inspärrad i. När apan sedan bryter sig in i kvinnornas lägenhet på rue Morgue är det helt enkelt ett försök till rakning som spårar ur, med två lemlästade kvinnor som resultat. Efter att skräckslagen ha fångat in apan säljer sjömannen den för en stor summa pengar till – just det – Jardin des Plantes.
Hos både Poe och Stridsberg utforskas gränsen mellan det djuriska och det mänskliga – i det första fallet en apa som lär sig ett mänskligt beteende, men som därmed också utgör ett hot, i det andra fallet en apa som – åtminstone till en början – inte lär sig det mänskliga beteendet, men som just därför förargar vetenskapsmannen så till den milda grad att han börjar fantisera kring djuret som vore den hans älskarinna. Båda skildrar de en maktfantasi, som samtidigt är förknippad med rädslor för det främmande och okontrollerbara. Det ligger nära till hands att läsa Rilkes, Poes och Stridsbergs djurskildringar som allegorier för människans vilja att tämja det djuriska och hotfulla, att civilisera det främmade och skrämmande. Hos Stridsberg fördjupas bilden också genom fokuseringen av den specifikt manliga, kontrollerande blicken, som på ett liknande vis kringskär kvinnan.

Kanske är det just det vi allra helst vill glömma, att den romantiska kärleken också innebär ett slags våldsutövning. Personalen på Jardin des Plantes zoo ska inte förvånas om apburen gapar tomt på fredagskvällen den artonde mars.