Lever Stig Dagerman?
Det är titeln på en ny bok av Lars Åke Augustsson. Retorisk fråga naturligtvis. Klart han lever. Avhandlingar skrivs, pjäserna sätts upp och böckerna kommer i ständigt nya upplagor. Inte bara i Sverige. När Nobelpristagaren Patrick Modiano i en intervju på 70-talet får frågan om han känner till någon svensk författare är det inte Strindberg eller Tranströmer han nämner, utan – Stig Dagerman. Internationellt är han numera en av våra allra största.
Men vad är det egentligen för en författare? Den senaste tiden har jag läst om hans samlade verk och försökt greppa det. Det har varit förvånande svårt. Det drar sig undan. Liksom Artur Rimbaud är Dagerman en annan. Alltid en annan.
Bilden av honom kan i det allmänna medvetandet, och även i litteraturhistorieskrivningen, ibland bli endimensionell: Det plågade själslivets Dagerman. Han som i ännu högre grad än sina kollegor Werner Aspenström och Erik Lindegren inkarnerar 40-talets isolerade, med hjärtat skriande ande. Han som plågas av sin egen brist på tro. Det är sent på Jorden. Gud tycks till sist ha rationaliserats bort. Den kommunistiska drömmen har tagits i besittning av ett mardrömslikt undermedvetet.
Den här rent inåtblickande Dagerman är en kitschig krumelur, och att den fortfarande attraherar beror nog snarare på de grälla färgerna – som effektivt kontrasterar mot självmordets svarta bakgrund – än att den skulle ha särskilt mycket att säga oss i dag.
En som ofta blivit förbisedd: Den djupt politiske författaren Dagerman. Han som blickar utåt. I essän "Diktaren och samvetet" (1945) är det denne som talar, om de vidare horisonterna, om den skrivandes samhälleliga ansvar: Det duger inte ”att med brösttoner förkunna sin frihet, för så 'fri' är ingen att han slipper ta ställning för de undertrycktas kamp mot undertryckarna, som trots alla omskrivningar dock är ett faktum så länge samhällssystemet varar".
Ångesten är för honom ingen fetisch. Den har ett syfte. Den är omskakande, uppfordrande, ja, enligt honom själv förutsättningen för en nykter och intellektuell livshållning. Den håller oss vakna och medvetna. Som diktaren Scriver uttrycker det i debutromanen "Ormen" (1945): "I en värld av idel rapande harmoniker är sönderslitenhet å förmåga till fruktan kanske det nödvändigaste av allt."
En annan, lika ofta förbisedd: Mystikern Dagerman. Han som genom hela författarskapet söker en försoning för människans skuld utanför världen. Han som, parallellt med kristendomskritiken, klär sina litterära visioner i ett med tiden alltmer kristet bildspråk. Han som, parallellt med det villkorslösa kravet på nykter klarsyn, i extatiska, transcendenta upplevelser söker en salighet som inte bara ställer sig utanför tiden, utan som "säger upp livets bekantskap med den". Existentialisten som drömmer om en utifrån kommande frälsning.
I essän "Stig Dagerman och anarkismen" (1990) lyfter professor Philippe Bouquet fram ett litterärt grepp som Dagerman nyttjar framför andra: paradoxen. Och vad skulle lämpa sig bättre för en författare som vägrar att acceptera prudentliga slutledningar; som inte låter någon i abstrakta termer och på 3500 tecken sammanfatta hans författarskap? Utslocknandet är vitaliserande. I skräcken finns friheten. Tryggheten är en tröst för döden, en tröst "som påminner om det den vill få oss att glömma".
Vem är författaren Dagerman? En annan. Vad tror han på? Ja, inte tvivlet i alla fall, vilket han lakoniskt konstaterar i "Vårt behov av tröst är omättligt".