En alkoholist och hans son

EN NY BOK. Alkoholister och missbrukare är inte så ovanliga figurer i skönlitteraturen, kanske nästan lika vanliga som i verkligheten, dvs uppemot 10 procent, med en något vid definition. De flesta porträtten är i varje fall inte öppet dokumentära, men i vår har vi fått ett par böcker som skildrar alkoholiserade fäder precis som de var, skrivna av dottern och historikern Åsa Linderborg respektive sonen och romandebutanten Anders Nyqvist. Det är alltså inte fel att kalla Nyqvists minutiöst avslöjande och verklighetsbaserade bok Hatet för roman, trots att den inte är "påhittad". Även en sådan dokumentärhistoria behöver en komposition och en berättarstil som fängslar och som håller, och dem har Nyqvist obestridligen hittat.

HÄR FÅR MAN VETA hur en ganska typisk svensk alkoholist utvecklas från den trevlige 20-30-åring som blir yrkeslärare, skaffar sig fru och barn och radhus men samtidigt alltmer starkflytande vanor när han behöver "koppla av", och till den utslagne, epileptiske och våldsamme 40-åring som dör på bokens första, epilogbetonade sidor. Det mesta kan i och för sig kännas igen från facklitteraturens fallstudier: de ärftliga inslagen som möjligen också omfattar en auktoritär far, beroendet av men också förtrycket, misshandeln och våldtäkterna mot den alltmer uppgivna hustrun, sönernas brådmogna försök att inte störa eller irritera och att samtidigt dölja den katastrofala hematmosfären utåt, inför kamrater och andra utomstående.

Men Anders Nyqvists sammanbitet sakliga och ändå av undertryckt lidelse burna skildring ger så oerhört mycket mer. Utvecklingen rullar obevekligt på, registrerad i en väldig rad konkreta och blixtbelysande detaljer: ställena i bokhyllan där flaskor göms, replikväxlingarna kring matbord och örfilar, cykeldynamons ljud och utflykterna under de "vita" mellanperiodernas bedrägliga lugn. Nyqvist tycks ha ett fotografiskt minne ända från 3-årsåldern och låter det spela upp bandet utan att vara rädd för smärre upprepningar eller prosaiskt registrerande, vardagliga detaljer. Det är en utmärkt, effektiv och spännande berättarteknik, som helt underordnar sig syftet att få läsaren att förstå vilket helvete livet som alkoholistanhörig normalt är.

DET MÅSTE FRESTA PÅ att vara så självutlämnande och så ärlig som denne i alla avseenden mogne debutant är. Han döljer inte hur hans ursprungliga kärlek till fadern övergår i hat, hur missbruket förstärker redan anade drag av bortskämd pascha, skenhelig egoist och slug lögnare. Nyqvist gör inte heller sig själv ädlare än han är, men självfallet måste man känna starkt medlidande med honom, som dessutom periodvis mobbas i skolan, och med den hunsade, länge förlåtande modern och den yngre brodern Håkan.
Nyqvist döljer inte sitt vuxenperspektiv när han skildrar sin barndom men lyckas ändå få med brottstycken med en "barnaton" i resonemangen. Han lyckas växla mellan ren ögonblicksskildring och inträngande analys mellan raderna utan att det känns onaturligt. På köpet får man ett historiskt snitt genom folkhemmets utveckling ca 1970-90, med korvgrillning, nya elektroniska prylar, förändringar i skola och arbetsliv.
EGENTLIGEN BORDE en "roman" eller fallstudie som denna initiera en rejäl och förutsättningslös debatt om alkoholpolitik och missbrukarvård i Sverige eller snarare Europa. Utan att ha siffror till hands har jag en stark känsla av att inslaget av resoluta åtgärder eller om man så vill tvång har minskat betydligt det senaste halvseklet, och det gäller nog både alkoholism, narkomani och svåra psykiska sjukdomar. Argumenten har som regel varit att "frivillig vård är bättre och effektivare än tvångsvård". Javisst, men om alternativet är ingen vård alls därför att alkoholisten, narkomanen eller psykotikern inte uppfattar sig som sjuk utan enbart ser den självdestruktiva tillvaron som den för stunden bästa möjliga? I varje fall när missbruket går ut över de anhöriga så uppenbart som i det nyqvistska fallet - och säkert tiotusentals andra runtom i landet, från Stockholm till Vetlanda -så borde samhället ha kurage och kraft nog att sätta stopp. Det kan inte tillhöra de mänskliga rättigheterna att få bryta mot de lagar som gäller alla andra därför att man är drogberoende eller psykiskt sjuk. "Torken". LVM etc må ha haft dålig klang i debatten eftersom det inte är några mysiga företeelser eller metoder, men laissez-faire gentemot grava samhällsproblem är ingen lösning.

En ärligare och mer engagerad hållning både bland samhälls- och kulturdebattörer och bland politiker och tjänstemän skulle åtminstone stoppa en och annan missbrukarkarriär på väg mot förnedring eller död. Och kanske kan Anders Nyqvists självbiografiska berättelse bidra till att fler tar missbrukets ofrånkomliga elände på allvar.

En alkoholist och hans son

Anders Nyqvist är civilingenjören som tog en skrivarkurs och fann sin barndom som son till en alkoholist vara värd en "roman", skriver Tore Winqvist.