En akademisk ensamvarg

I det kommunistiska Moskva var nog ingen västerländsk sovjetolog så illa sedd som Richard Pipes. Det berodde givetvis i första hand på hans åsikter, analyser och åtgärdsförslag. Att denne Harvardprofessor till sitt ursprung var en polsk jude gjorde inte saken bättre. Såväl polacker som judar hade ju goda grunder att förhålla sig mer negativt än and­ra till den sovjetiska världsmakten.Redan detta gör det intressant att ta del av Richard Pipes nu utkomna memoarer Vixi. Memoirs of a Non-Belonger. Vixi betyder jag har levt eller i detta fall kanske snarare överlevt och syftar i första hand på hans och hans familjs osannolika flykt från det redan naziockuperade Warszawa på hösten 1939 via Italien, Spanien och Portugal till USA med hjälp av ett förfalskat sydamerikanskt pass och ett banktillgodohavande i Stockholm.Känt sig stå utanförUnderrubriken är ägnad att understryka att Pipes trots ett halvsekels lärartjänst i Harvard, tre år i den amerikanska armén under andra världskriget och två år i Vita huset på Reagans tid alltid känt sig stå utanför. Ingen partibok och inget grupptänkande för honom, utan egna tankar och egen övertygelse. Det är ett tema som går igenom hela boken. Richard Pipes är en ut-präglad individualist.Att han efter sin värnplikt — utan krigstjänst — kom att bli en av USA:s främsta Rysslands-kännare var egentligen en tillfällighet. Alla inkallade fick ju efter kriget gratis collegeutbildning, om de så önskade. Pipes hade lärt sig ryska för att det låg så pass nära polska och sökte sig till Harvard. Cambridge, Mass, blev hans fasta punkt i tillvaron trots alla resor över jordklotet, sabbatsterminer här och där och de båda åren i Washington.Förtegen om KissingerDet var Harvards storhetstid, menar han, årtiondena mellan andra världskriget och Vietnamkriget. Tanken går till "The Best and the Brightest". Universitetet var då enligt Pipes en lyckad blandning av engelskt college och tyskt forskningsinstitut. Livfullt återger han sina möten med besökande storheter som Isaiah Berlin, Edmund Wilson och George Kennan. Men självfallet är hans porträtt inga hagiografier. Om professorskollegan Henry Kissinger är han anmärkningsvärt förtegen.Richard Pipes är historiker och inte statsvetare, ekonom eller sociolog. Kanske var det därför lättare för honom än för många sovjetologer att se den sovjetiska kommunismens rötter i det gamla Ryssland med dess auktoritära traditioner och brist på privat äganderätt i västerländsk mening. Likaså att Sovjetunionen i själva verket var ett imperium styrt av Moskvaryssar snarare än en etnisk smältdegel av amerikanskt snitt.Båda dessa uppfattningar gick naturligtvis stick i stäv med den renläriga marxistisk-leninistiska uppfattningen att en helt ny era i världshistorien inleddes med oktoberrevolutionen eller, för att tala med Pipes, Lenins statskupp 1917 och att man var på väg att skapa en ny sovjetmänniska, en "homo sovieticus".Att Pipes inte heller ville godta Chrusjtjovs rågång mellan den gode Lenin och den onde Stalin gjorde honom ännu förhatligare i Moskva. Om allt detta höll han föreläsningar och skrev böcker, som blivit klassiker.När Ronald Reagan tillträtt som president och gjorde Pipes till Sovjetansvarig i nationella säkerhetsrådet 1981 väckte det följaktligen stor förstämning i Kreml. Pipes sågs där som en svuren fiende till den typ av avspänning som Brezjnev propagerade för och vars evangelium spreds i väst av Georgii Arbatov och andra sovjetiska akademiker. Men också bland västeuropeiska avspänningspolitiker av Hans-Dietrich Genschers typ spred sig betydande oro om vart Reagan kunde vara på väg med en sådan Sovjetrådgivare. Men som Pipes själv konstaterar, fanns hans farligaste fiender i State Department, i det amerikanska utrikesministeriet, där man svartsjukt försvarade sitt revir inom amerikansk säkerhetspolitik och med näbbar och klor sökte komma åt ideologiskt motiverade inhoppare av Pipes slag.Svårigheter med dissidenterFörfattarens skildring av dessa sina båda år vid maktens köttgrytor i våra dagars Rom ger mycket av amerikansk politisk beslutsfattarmiljö. Han erkänner själv historikerns förvåning över vilka tillfälligheter och personliga motsättningar som ofta låg bakom viktiga beslut. Det framgår också med all tydlighet hur obekvämt han fann det att tillhöra ett arbetslag.Luttrad återvände Pipes till Harvard. Därifrån fick han uppleva det kalla krigets slut, kommunismens bankrutt och Sovjetunionens upplösning. Inte ens Pipes hade trott att det skulle gå så snabbt. Flertalet andra Rysslandskännare, sovjetologer och kremlologer hade emellertid gjort bort sig totalt, anser han. Hade de precis som Pentagon och det militärindustriella komplexet av anslagsskäl vägrat tänka sig något annat än Sovjetunionens och det kalla krigets ändlösa fortsättning?Det skall i fullständighetens namn erkännas att Pipes också hade svårigheter med många sovjetiska dissidenter. Solsjenitsyn tyckte nästan lika illa om honom som Kremlledningen, fast av motsatta skäl. Den som får störst nåd i Pipes ögon är Andrej Sacharov. Pipes sörjde således varken att sovjetologerna eller dissidenterna försvann från den politiska arenan efter 1991.Boris Jeltsin var, understryker Pipes med gillande, Rysslands förste folkvalde ledare någonsin. Tyvärr har Putin inte hunnit in i personregistret.