Ingenting jag skriver kommer att göra den här boken rättvisa, tänker jag medan jag sitter med boken ännu uppslagen framför mig. Hur ska jag ens börja? Min första tanke, att inleda med min egen erfarenhet som ?ykting, känns plötsligt självupptagen och futtig. Med blicken grumlig av tårar läser jag bokens sista rad en gång till: ”Detta är våra döda”.
”Detta är våra döda”, var vad den djupt berörda borgmästaren i Lampedusa skrev när det uppdagats att en ?yktingbåt förlist utanför ön och över 640 människor drunknat. Det är också med denna katastrof som journalisten David Qviström både inleder och avslutar reportageboken ”Nyttiga människor”.
När jag börjar läsa boken väntar jag mig en försiktig betraktelse över människor i nöd och en hård granskning av kallhamrade politiker som låtsas bry sig men i själva verket struntar i ?yktingar. Med mediernas rapportering om Reva, inhumana utvisningar och migrationsministerns grodor i färskt minne är det lätt att tro att verkligheten faktiskt är så svartvit som den framstår.
Men Qviström krossar snabbt mina förväntningar och målar upp en bild med både nyanser och djup. Det visar sig att den europeiska migrationspolitiken är ett komplicerat spel som kräver ?ngertoppskänsla och uthållighet, och den politiker som vill genomföra stora förändringar måste därför vara genuint engagerad för att orka. Visserligen kan förändringarna slå fel ibland, men bilden av migrationspolitiken som styrd av loja politiker utan medkänsla ligger trots allt en bit ifrån sanningen.
Å andra sidan visar Qviström att den europeiska migrationspolitiken, trots enskilda politikers goda avsikter, genomsyras av en problematisk människosyn. Europa vill ha migranter, men de ska helst vara av rätt sort och fylla ett syfte – de ska vara nyttiga ur ett ekonomiskt perspektiv. Qviström skildrar migrationen också på en mänsklig nivå och träffar ?yktingar och fattiga både i och utanför Europa. Skildringen är empatisk och ärlig och ökar min förståelse för delar av den globala ?yktingsituationen och hur den samspelar med den europeiska politiken.
Det går inte att i en liten recension sammanfatta alla tankar som den här boken väcker, men jag vill åtminstone avsluta med en sak som lämnar djupa avtryck, nämligen
författarens återkommande re?ektioner kring sin egen roll som betraktare. Genomgående i boken frågar han sig själv hur långt hans ansvar sträcker sig och han gör det på ett sätt som tvingar mig att ställa mig samma fråga. Och det lämnar mig ingen ro.