Elvander - aktör och analytiker

I sina memoarer tar professor Nils Elvander fel på en punkt: Bruhns matsalar, som han frekventerade åren kring 1950, låg inte vid Sysslomansgatan utan vid S:t Larsgatan, mitt emot S-Nerikes nation. Detta vill anmälaren ha sagt på en gång, eftersom han knappast hittat andra sakfel i boken.Åtskilliga memoarskrivande akademiker har fokuserat på yrkesverksamheten, medan det privata livet bara nämnts i förbigående. Det har hänt att partnern i ett långvarigt men upplöst äktenskap endast namngivits i någon bisats. Nils Elvander har i sin självbiografi gjort ett annat val. Också för honom har den vetenskapliga verksamheten varit central, men han har eftersträvatþf> - i Herbert Tingstens anda - "största möjliga öppenhet och uppriktighet" beträffande det privata och den egna personen.En annan ambition har varit att relatera sina upplevelser till det somþf> samtidigt hände i Sverige och världen.Sladdbarnet Nils fick en fin start från födseln 1928. Fadern Ivar Anderson och hans hustru Märta var begåvade, välbärgade och förenade i ett gott äktenskap. Ivar, som disputerat i Uppsala inom statsvetenskap, var en ledande högerriksdagsman, senare chefredaktör för Svenska Dagbladet. Det var en intellektuellt stimulerande miljö att växa upp i. Nils blev, vilket han inte döljer, duktig gymnasist i Stockholm och en både snabb och framgångsrik uppsalstudent. Samtidigt var det påfrestande att vara ung i skuggan av den dominante Ivar och mycket i sonens liv handlade om uppbrott från faderns ideal.Den skytteanska professuren innehades, när Elvander började läsa statskunskap, av Carl Arvid Hessler, en skicklig forskare som svarat för viss nyorientering. Men i sin relation till lärjungar hämmades han av extrem slutenhet. Elvander gör i avsnittet "Hessler och jag" allt för att förstå honom men konstaterar att på högre seminariet rådde en "luguber" stämning. Få vågade utsätta sig för doktorsdisputationens pärs; det blev i stället "licentiaternas tid". Många av dessa kom att spela en viktigroll då 60- och 70-talens Sverige behövde adminstratörer med statsvetenskaplig erfarenhet. Men för forskningen inom ämnet innebar hesslerska eran en svacka, ur vilken den först senare skulle resa sig. Själv disputerade dock Elvander 1961 på en avhandling om den konservativa idédebatt, vars centralgestalt kring sekelskiftet 1900 varit Harald Hjärne.I nationslivet deltog han föga; en spritdränkt och lufsig recentiorsskändning på Östgöta avskräckte. I stället gick han in i och ganska snabbt ut ur Heimdal men ägnade sig särskilt åt studentkårsarbete som Ergoredaktör och ledamot i viktiga utskott. Jag minns ett yttrande av historikern Sven A. Nilsson: "Elvander finns alltid i första ledet. När han blir docent kommer han att arbeta för docenternas rättigheter och sedan som professor för professorernas sak..." Han talade tidigt för en forskarutbildningsutredning. Den startade också 1963. Erik Westerlind, sedermera landshövding, blev ordförande och hälsade ledamöterna välkomna till första mötet. Han erkände Elvanders strävanden men underströk att denne därför inte skulle vänta sig några favörer. Det var ett illavarslande utfall och att Westerlind var "en maktlysten och fåfäng herre" bekräftades.Elvanders verksamhet vid universitetet fortgick oförtrutet och han blev professor i statskunskap. I början avþf> 90-talet fick han en professur i arbetsmarknadsrelationer med nationalekonomiska institutionen som hemvist. Hans forskningar om svensk skattepolitik och intresseorganisationernas roll gav viktiga nedslag i politisk debatt. Under många år hade han setts som en socialdemokratins påläggskalv. Men han var inte helt lätthanterlig ochþf> 1979 lämnade han partiet på grund avþf> annan uppfattning ikärnkraftsfrågan. Han har upplevt det politiska livet, stundtals som aktör men alltid som analyserande forskare. Det motiverar att den som är intresserad av samhällsförändringar skaffar sig boken.Men det finns också ett annat, minst lika gott skäl att läsa den, nämligen hans sätt att skildra sin personlighetsutveckling och sitt privatliv. Ung gifte han sig, men efter många år separerade han och hustrun. Han fritar sig ingalunda från skuld; han hade försummat både fru och barn för karriärens skull. Ett senare ingånget giftermål blev starkt och förtroligt. Men hustrun dog i cancer 2003, hans "annus terribilis".Det är givande att träffa Nils Elvander, i diskussioner om väsentliga ting likaväl som i mera avspänt sällskapsliv. Men han har ibland med orimlig häftighet angripit såväl motståndare som vänner. Av boken framgår att han inser det. Han ter sig för iakttagaren som en ovanligt känslopräglad menþf> inte konfliktsökande man.Sista kapitlet med underrubrikerna "försoning" och "tacksamhet" är gripande. Ibsen skrev: "At digte, - det er at holde/dommedag over sig selv. " Ett sådant bokslut är inte förbehållet skalden utan kan alltså även göras av en forskare, som blickar tillbaka.