Elegant lek med jagen

Det är något med hur äldre, väldigt etablerade, författare handskas med det litterära experiment som brukar gå under beteckningen autofiktion. Det är lekfullt på ett sätt som de yngre inte kan kosta på sig, lätt tillbakalutat och alltid mycket, mycket bättre.

Det är omöjligt att inte tänka på Kerstin Ekmans Grand final i skojarbranschen när man läser P C Jersilds nya roman Ypsilon. Även om berättelserna skiljer sig markant åt vad gäller såväl stil som story, så är de båda två ypperligt välskrivna romaner som leker med det egna författarjaget på ett sätt som är ljusår från den forcerade experimentverkstad som sådana romaner ofta har en tendens att bli.

Därför ska man nog inte heller kalla Ypsilon för ett experiment, snarare ett intrikat utforskande av Jersilds dubbla yrkesroller som läkare och författare. Ytterst handlar det om döden – om sjukdomars obarmhärtiga förlopp i människokroppen – men leken i det hela beror sig av att det inte är vanliga, nya romankaraktärer som faller ifrån, sådana man som läsare har rätt att tänka på som helt verkliga människor, utan redan befintliga sådana. P C Jersild låter nämligen en lång rad av sina gamla figurer komma till liv igen, möta författaren, för att sedan dö – var och en i var sin sjukdom som författaren nogsamt redogör för.

Det börjar med Reine från Barnens Ö, som i Ypsilon nu är strax över 25, doktorand i filosofi med ett avhandlingsprojekt som vill kombinera filosofi med matematik, men avlider i förtid av sin diabetes under en Europatågluff i de stora filosofernas fotspår. Därefter följer en hel rad personer ur Jersilds produktion; Lennart Siljeberg från Grisjakten, Evy Beck från Djurdoktorn och ett gäng till. För den läsare som är bekant med Jersilds hela författarskap är nog Ypsilon en särskilt underhållande upplevelse, men den fungerar precis lika fint den kunskapen förutan.

En sådan här roman blir inte komplett utan en twist, så det har den naturligtvis. Ett avslöjande skulle förmodligen förstöra en bit av läsningen, men så mycket kan sägas att författaren som så girigt experimenterar med sina gamla karaktärer får sitt straff. Det är så elegant, så skickligt utfört. Och även om Jersilds vändning är mer brutal och definitiv än Kerstin Ekmans i Grand final i skojarbranschen, så har de två romanerna också detta gemensamt: Det perfekta slutet.

Vem är nästa gigant på tur att gå till botten med sitt eget författarskap i fiktionens förklädnad? Om inte P O Enquist redan skrivit sin mer traditionellt färgade självbiografiska roman Ett annat liv, hade jag hoppats på honom.