Assar Lindbeck är Sveriges mest inflytelserika ekonom, det är nog de flesta insatta eniga om. Trots att han fortfarande är aktiv har han nu skrivit sina memoarer, Ekonomi är att välja. Boken kallas memoar men det är inga vanliga minnesanteckningar. Efter några få sidor om barndomen kommer han raskt in på sin forskning och politiken. Det är ingen slump att en så stor del av hans forskning berör problem som varit politiskt aktuella. Ibland lyssnar politikerna, ibland inte.
Redan som mycket ung blev han medlem i Socialdemokraterna och utmärkte sig på ett tidigt stadium. Statsminister Tage Erlander erbjöd honom jobb, vilket han sa nej till och föreslog i stället Olof Palme, vilket Erlander som bekant accepterade. Assar Lindbeck och Olof Palme var nära vänner, en vänskap som Olof Palme avslutade efter 23 år. Assar LIndbeck gissar att förklaringen var hans egen hårda kritik av löntagarfonderna.
Själv tycker jag inte att den förklaringen räcker. En efter valnederlaget alltmer trött och bitter Olof Palme tvingades mer eller mindre av sitt parti och LO att acceptera löntagarfonder. Sanningen är nog den att Assar Lindbeck var en hård kritiker, inte bara av löntagarfonder. Några år efter brytningen med Olof Palme lämnade han partiet.
Assar Lindbeck har ägnat sig åt nästan alla politiskt komplicerade ekonomiska frågor.
Han är en skarp kritiker av hyresregleringen och regleringen av jordbruket och har funderat mycket över konflikten mellan demokratin och individens frihet å ena sidan och behovet av centralstyrning å den andra. Han har studerat Keynes konjunkturpolitik och kommit fram till att det på grund av internationaliseringen är svårare nu än på Keynes tid att öka den nationella efterfrågan.
Assar Lindbeck anser att staten bör begränsa sina ingripanden till områden där marknaden inte kan fungera. Och han vågar hävda att solidarisk lönepolitik bidrar till ökad arbetslöshet för lågutbildade.
Hans kanske största politiska framgång är ordförandeskapet i Lindbeckkommissionen 1993. En stor del av de 113 punkterna i förslaget är numera svensk politik, alltifrån arbetslinjen i stället för bidrag, självständig Riksbank, fastställda utgiftstak och inflationsmål, till striktare budgetregler, längre mandatperioder med mycket mera.
Men han vill också avveckla värnskatten och sänka marginalskatterna. Han varnar för att slå ihop pensionsfonderna eftersom det skulle underlätta politisk styrning. Han är för RUT och ROT. Han är för vinst i vård och skola, men det förutsätter skarpa regler och kontrollsystem. Och så fortsätter det. Han har forskat och debatterat om nästan alla politiskt kontroversiella frågor.
Ekonomi är att välja är en mycket läsvärd bok, relativt lättläst med tanke på innehållet och mycket välskriven.
Det märks att författaren är en van artikelskribent. Han tänker skarpt och klart och är fortfarande väl värd att ta på allvar, även av dagens politiker.