?Så, vem är hon ? bimbon som blev en valkyria?? undrar kulturskribenten Therese Eriksson med en blinkning till Ulrika Milles formulering i en intervju med författaren Kerstin Ekman i tidskriften Arena på 90-talet. Erikssons nya bok Kerstin Ekman ? en värld av berättelser ingår i serien Litterära profiler som ges ut på h:ströms förlag. En satsning som ska ?skapa lust och intresse för litteraturen? och där författarna och verken skildras ?silade genom ett temperament?.
Det känns som en ambition helt i linje både med den senaste tiden biografihysteri och trendiga autofiktion, eller ?kittlande berättelser om berättelserna? för att tala med Uppsalaprofessorn Johan Svedjedal i Dagens Nyheters sommarserie om storytelling (11/8 2011).
För Therese Erikssons biografi är i första hand just en berättelse om berättelserna. Att den dessutom dyker upp bara någon månad innan Kerstin Ekman utkommer med sin nya roman Grand final i skojarbranschen, om den välkända författaren Lillemor Troj som en dag finner sig läsa manuset till en roman om sitt eget liv, känns som en tanke på ett djupare plan än ren aktualitet.
Kerstin Ekman är ju en författare som mer än någon annan tagit sig rätten att förvandla verkliga människor till fiktion eller ?ta en människa ur en bok och sätta den i en annan?, som hon själv har formulerat det. Från Katrineholmssviten (Häxringarna, Springkällan, Änglahuset och En stad av ljus) till Mordets praktik ? Ekmans litterära lek med Doktor Glas, där författaren Hjalmar Söderberg lever vidare i bokens marginal.
Ändå är hon själv en undflyende person, en debattör som bara talar när hon tycker sig ha något att säga, som sedan Rushdieaffären 1989 lämnat stol nummer 15 tom i Svenska Akademien och som privat gärna håller sig i periferin.
Ekman har tillfrågats om en intervju inför den nya biografin men avböjt. Jag är inte säker på att det är en nackdel: Utan det direkta mötet riskerar Therese Eriksson aldrig att bli underdånig och utsagorna aldrig att bli helt och hållet tillrättalagda i?efterhand.
Pusselbitarna blir i?stället Ekmans romanfigurer och tidigare intervjuer. Vilka är de stora berättelserna i Ekmans författarskap? frågar sig Therese Eriksson, konstaterar att verken ofta hänger ihop, att ämnena återkommer och fördjupas, och att man nästan med våld måste ?bända loss den ena berättelsen från den andra?. Sedan frilägger hon i tur och ordning berättelsen om kvinnorna, om konsten och litteraturen, om livsåskådning, om naturen och om Kerstin Ekman ? ?en röst i det offentliga samtalet?. Det låter simplare och mer förenklande än vad det faktiskt blir när de olika ledmotiven passerar genom Erikssons problematiserande filter.
I "den ekmanska estetiken" är det berättelsen som bringar ordning bland livets ostyriga trådar, menar Eriksson. Hon reflekterar över sin egen kritikerroll men repriserar också en och annan tankegång. Möjligen är det svårigheten att separera ett ämne från ett annat som leder till omtagningarna i resonemangen. Kanske kunde man ibland också ha önskat sig en lite friare essäistik. Å andra sidan är tonen kongenial med det författarskap den skildrar: ?en blandning av högtflygande ideal och knastertorrt bondförnuft?, som Eriksson väljer att sammanfatta Ekmans idéer om konst och litteratur. Kerstin Ekman ? en värld av berättelser är ingen vetenskaplig framställning utan snarare en personlig pamflett. Som sådan brinner den av läslust.