Ekmanroman på hög nivå

Rätt många av de mer kända verken i världslitteraturen har hämtat sin inspiration från andra författares verk och omskapat en given intrig i en ny stil eller annan miljö, mest sofistikerat kanske i James Joyces Ulysses. Nu har också Kerstin Ekman prövat på denna modell, fast lite mer i samma anda som Eyvind Johnsons omdiktning av Odysséen i Strändernas svall. När hon i Mordets praktik bygger vidare på Hjalmar Söderbergs klassiska Doktor Glas vill hon uppenbarligen visa hur den verklighet kan ha sett ut som Söderberg utgick från och kanske stiliserade i sin roman. Det har blivit en tonsäker studie i förra sekelskiftets atmosfär och samhällsförhållanden. Och Kerstin Ekman kan konsten att skriva lika koncentrerat och vackert allvarligt som sin förebild.

Det grundläggande temat är förstås, liksom hos Söderberg och Dostojevskij, själva den moraliska bedömningen av ett mord på en ovanligt osympatisk människa. Hos Ekman är det en skuldsatt, osäker och hämmad läkare som ger cyankalium till sin bufflige och antytt pedofile äldre kollega Johannes Skade. Det är mördaren, Pontus Revinge, som själv berättar för sin dagbok. Den blir ett självporträtt av en komplicerad och rätt olycklig människa, med ett kärleksbehov och en undertryckt sexualitet som riktar sig framför allt mot kollegans - och småningom hans egen - styvdotter. Om det finns någon sensmoral är det väl rimligast att tänka sig den ungefär som att det inte finns några helt onda människor, bara onda handlingar.
Söderbergs diskussion kring detta tema väckte på sin tid häftig uppståndelse; så lär det knappast bli i dag. Mordets praktik tillför knappast några nya filosofiska synpunkter, men den bygger upp en fyllig och nyanserad liten Stockholmsmiljö kring den deckaraktigt välspunna och rafflande intrigen. Det oskarianska draget är påfallande starkt, med utbredd och reglementerad prostitution, punschdrickande grosshandlare och annan ganska frånstötande tjockborgerlighet. I denna värld av statusjakt, frosseri och vulgär egoism känner sig Revinge och Söderberg som avvikande "sårade idealister", vilket inte utesluter blinda fläckar i åtminstone Revinges samvete. Samtidigt är han som mobboffer känslig för andras lidanden, något som Ekman ofta fångar väl i rent söderbergska formuleringar: "Två gamla gamar hackade på en sårbar ungfågel". Över huvud taget är det tätt mellan de stilistiskt lysande avsnitten.

Den klara enkla prosan är förstås en självklar anknytning till Hjalmar Söderberg, liksom de klämtande klockorna i Adolf Fredriks kyrka och en del andra blinkningar. Kerstin Ekman har valt att i dagboken använda verbens pluralformer, vilket förstärker tidsatmosfären utan att försvåra läsningen. Jag har en vag känsla att en språkhistoriker skulle kunna hitta en och annan nutida anakronism, men det är inget som stör; tonen är obestridligen 1910-talsmässig, inte bara i sådana uttryck som "det förekom mig" eller detaljer som klistrade fönster utan genomgående, i folks sociala uppträdande och sätt att resonera.
Men åtskilligt är ändå inte tidsbundet utan allmängiltigt, som när den vemodige och reserverade Revinge är ute och går: "Jag går och går och ansikten flimra förbi som vore de av papper". Han är absolut inget alter ego - bland annat är han skeptisk till den kvinnliga rösträtten - men i alla sina förvillelser har han en skarp blick för samhällets dubbelmoral, med välgörande men också kontaktbefrämjande sällskapsordnar och andra institutioner som nog förändrats kraftigt men som vi ännu kan hitta spår av.

Kerstin Ekman har naturligtvis byggt upp en egen fantasivärld i Mordets praktik, med drag som man kan känna igen från tidigare böcker, men i en hel del - t ex de många sentensartade meningar som avslutar ett avsnitt - bygger hon på Hjalmar Söderbergs teknik. Och det kan naturligtvis inte vara fel när man så tydligt anknyter till en äldre kollega. I sitt kortare format håller den här boken samma höga nivå som hennes tidigare stora norrlandsromaner.

Ekmanroman på hög nivå

De stilitiskt lysande avsnitten är många i Kerstin Ekmans nya roman Mordets praktik, anser Tore Winqvist. Boken håller samma höga nivå som hennes stora norrlandsromaner.