De starkaste och mest långvariga impulserna har förstås kommit från Valsjöbyn i nordvästra Jämtland, som hennes läsare också känner igen från bland annat den senaste romantrilogin. Men barndomens Sörmland, perioden i Ångermanland och de allra senaste åren i Roslagen skymtar också. Rena personliga minnesbilder och reportagemässiga stycken om älgjakt, fågellyssning och skogsarbete flikas in på ett sätt som berikar den historiska framställningen. Den rör sig i den ena slingan efter den andra, kronologiskt, geografiskt och tematiskt, alltifrån kung Gilgameshs avverkning av den irakiska cederskogen till Göran Perssons känsla av något ?närmast sakralt? vid mötet med den egna skogsfastigheten.
Däremellan har Kerstin Ekman inventerat all världens litteratur och bildkonst på vad den har att säga om olika slags skogar - Kalevalas barrträd men också härdiga ekar, de medeltida minnesångarnas kärleksinspirerande lindar, berättelserna om den färöiske/norske tronpretenden Sverres strapatsrika fälttåg med sina birkebeinare genom bland annat Jämtland till Tröndelag, Olaus Magnus etnografiska upptäckter långt norr om dåvarande kulturcentra, Carl Jonas Love Almqvists romantiska och/eller realistiska törnroseskogar och nybyggaräventyr, och den susande granen på omslaget till Folkskolans läsebok. Det är inte alltid lätt att följa den röda tråden men det gör inte så mycket: Kerstin Ekman skriver sin lärdomshistoria ungefär lika aptitretande som
Herman Lindqvist brukar skriva sina kungahistorier.
Ett huvudsyfte med denna väldiga rundmålning måste ha varit att stärka människors känsla för våra skogar som åtminstone delvis ostörd natur, rekreationskälla och påminnelse om de ekologiska lagbundenheterna och sammanhangen mellan oss och andra levande organismer. Har Kerstin Ekman då gått och blivit miljöpartist? Nja, det är knappast något som direkt talar för det. Visserligen brinner hon för en vaken och insiktsfull naturvård, men det kan ju också andra göra, och hon bortser inte från ekonomi och andra rationalistiska argument. I rovdjursfrågan kan hon leva sig in i både vargvännernas och fåruppfödarnas synvinkel, hon känner större dragning till den flottning som upphörde i Hotagen 1966 än till
de dånande timmerbilar som kommit i stället - men drömmer inte om att veva teknikhistorien baklänges. Hon är i allmänhet samma klokt balanserade person som hon alltid varit och åberopar hellre Naturskyddsföreningens borgerlige och litteräre 30-talsordförande Sten Selander än den nuvarande lite rödtuffare motsvarigheten.
Kerstin Ekman har tydligen en alldeles spontan förkärlek för skogens stillhet, de hundratals olika blommorna och växterna som hon också oftast kan namnet på, de lekande ekorrungarna och de större djur - från rådjur till björn - som hon haft turen att ha nära inpå sig. Hon säger sig aldrig ha varit rädd där ute ens nattetid, men har på trettio år bara mött andra skogsvandrare sex gånger. Hennes hållning förenar den sydliga storstadsbons lätt nostalgiska och lyriska naturkänsla med storskogsbornas mer praktiskt sakliga.
Om det ändå finns
Det är en väldig massa insikter och kunskaper som förmedlas i Kerstin Ekmans energiska essäbok, alltifrån glimtar av en norrländsk 1600-talspacifist och grankottsspecialist vid namn Kempe till de samiska orden i Linnés lappländska resa och djurlivet i den sista stora europeiska urskogen i Polen/Vitryssland. Rätt ofta citerar Ekman på norrländsk dialekt eller mer främmande tungomål (i så fall med kortfattad översättning). Dessutom har hon själv bidragit med en hel del av bokens många utmärkta
färgbilder. Hennes stil är lugnt flödande som i romanerna och ibland lyriskt och nästan metafysiskt högstämd. Somliga tycker nog att stoffet disponerats nyckfullt och med alltför starka inslag av uppräkning, men frågan är hur man överhuvudtaget annars skulle kunnat hantera de mångåriga upplevelser, lärdomar och reflektioner som Kerstin Ekman velat dela med sig av här gången.
En av de många herrar (damer var ju alltid mer osynliga förr) som hon tagit intryck av var 1700-talsjägmästaren Magnus Hendric Brummer som i ungefär stormen Gudruns trakter samlade stoff till det första svenska ?skogs- och jaktlexikonet?. Man skulle kunna säga att Kerstin Ekman nu har gjort en lyckad motsvarighet för vårt århundrade.