Egensinnig "jättinna" i nätt roman med brister

På en litografi tillverkad i Skottland under mitten av 1800-talet ser man henne: Stor-Stina, eller ”The Lapland giantess – tallest woman in the world”, som det står på bilden. Denna ”lappländska jättinna – längsta kvinnan i världen” hette egentligen Christina Catarina Larsdotter och föddes 1819 i den lappländska byn Brännäs. Författaren Åke Lundgren, vars debutroman Långa lappflickan (1981) återutgavs i fjol med en ny faktadel om Larsdotters bakgrund, har beskrivit hur hon mot betalning visades upp i Stockholm och i andra europeiska huvudstäder från 1837 och framåt. Tidens vetenskapsmän med Karolinska Institutets anatom Anders Retzius i spetsen fascinerades också av Stor-Stina, så till den grad att man efter hennes död 1854 lät gräva upp liket och dissekera kroppen, varpå skelettet bevarades i Institutets anatomiska samling.

Ännu skulle det dröja till 1921 innan Statens institut för rasbiologi slog upp sina portar i Uppsala, men studiet av ”människotyper” och skallformer låg redan i tiden, och alla former av mänskliga ”abnormiteter” (olika former av handikapp eller ”främmande” folkslag) blev föremål för systematisering och analys.

Mattias Hagbergs nätta roman Rekviem för en vanskapt är som titeln antyder ett slags litterär dödsmässa över Christina Larsdotters livsöde, och vill – så uppfattar jag det – ge Stor-Stina själv en röst. Berättaren för en lågmäld dialog med Stor-Stina i ett slags tillbakablickande skymningslandskap, sökande efter försoning efter ett liv – och efter en död! – av att ständigt ha blivit utlämnad till andra människors giriga blickar och dissektionsinstrument. Det är också den mörka berättelsen om ett kolonialt Europa som tog sig rätten att förtrycka och exploatera människor som ansågs avvikande, främmande och primitiva.

Denna stora berättelse utgör både romanens behållning och begränsning, eftersom Stor-Stina underordnas rollen som exempel på 1800-talets koloniala förtryck. Åke Lundgrens historiska efterforskningar visar på ett komplexare liv, där Stor-Stina framträder som en egensinnig kvinna med förmåga att vända sin yttre bestämning till en styrka (bland annat ska hon ha varit ägare till en jordbruksfastighet och själv ha skött sina finanser, någonting mycket ovanligt för en ogift kvinna under denna tid). Denna subversiva röst dränks dessvärre av dödsmässans körsång i Hagbergs gestaltning av Christina Larsdotters liv, vilket är synd med tanke på ett så rikt historiskt stoff.