Edith Södergran och antroposofin

Att Edith Södergran är en av förra århundradets främsta svensk­språkiga poeter behöver inte särskilt framhållas, det har länge varit uppenbart. En naturlig följd av denna höga uppskattning är de många böcker om henne som utkommit på senare år, bland dem läkaren-poeten Eva Ströms 1994 och den feministiska litteratur­forskaren Ebba Witt-Brattströms 1997. Vanligen delar man in Södergrans utvecklingsgång som diktare i ett antal mer eller mindre klart avgränsade faser: ungdomsdiktningen, den extatiska Nietzscheperioden, systerkärlekens Rosen­altare och till slut en svärmiskt religiös final. Olika forskare lägger tonvikten på än den ena, än den andra av dessa faser alltefter personligt intresse och metodisk inriktning.Ingen som närmare befattar sig med Södergrans sena diktning kan undgå att stöta på namnet Rudolf Steiner. Det framgår explicit av hennes brev att hon under sina sista år satte denne antroposofins grundare utomordentligt högt, även om hon inte formellt anslöt sig till hans samfund. Vilken betydelse hade han då för hennes lyrik? De flesta forskare snuddar i förbigående vid frågan men ingen har ägnat den ett närmare studium. Det är detta anmärkningsvärda förhållande som Jan Häll vill rätta till med sin nyutkomna bok Vägen till landet som icke är — En essä om Edith Södergran och Rudolf Steiner. Hälls akademiska bakgrund är idéhistoria och det är utifrån det perspektivet han närmar sig Södergran. Den litterära textanalysen kommer i andra hand. Men när så är påkallat visar han sig också vara en både skarpsynt och sensibel lyriktolkare. Ingen Södergran-älskare bör försumma att ta del av hans upptäckter.Förklaringen till att Steiner behandlats så styvmoderligt i den tidigare forskningen är Häll helt klar över. Denne kulturfilosof, pedagog och grundare av en kvasi­religiös sekt stöter de flesta normalbildade personer för pannan genom sina mystiska idéer, sin abstrakt spekulativa jargong och sina gurumässiga pretentioner. Man tröttnar efter bara några sidors läsning i någon av hans otaliga skrifter, antingen det är en filosofisk avhandling eller ett idédrama. Vurmig, ibland rent av fnoskig — så ter han sig lätt för en nykter bedömare.Men ändå! Det måste finnas mer än så i hans verk, sidor som attraherade den högintelligenta och ingalunda okritiska Södergran. Det är dessa sidor som Häll är på spåren, samtidigt som han klart deklareraratt han inte för egen del är antroposof. Det den österrikiske profeten och hans karelska lärjunge redan från början hade gemensamt var den djupa förbunden­heten med naturen, med djur och träd och allt levande och växande. Steiners insisterande på att vägen till vishet går via kontemplativ naturbetraktelse tilltalade henne starkt. En av dem båda beundrad läromästare därvidlag var Goethe: Steiner gav sin antroposofiska helgedom i byn Dornach namnet ­Goetheanum. Södergran hade gärna velat besöka honom där men svag hälsa och lika svag ekonomi lade hinder i vägen.En som paradoxalt nog bidrog till att föra henne i armarna på Steiner var Nietzsche som hon tidigare ägnat hänförd beundran och hyllat i flera dikter. Det hon lärt av denne övermänniskofilosof var att bejaka det extatiska, dionysiska livet, att höja sig över mängden och hävda sin egen person, och att förakta allt vad metafysik och världsfrånvänd fromhet heter. Södergrans övergång från Nietzsche till Steiner hade karaktären av ett dialektiskt språng från en ytterlighet till en annan. Det extatiska i hennes Nietzschebeundran stegrades tills det slog över i sin motsats — så skulle man schematiskt kunna framställa saken, fastän den i själva verket var ganska komplicerad med flera återfall.Att vi kan följa det inre skeendet hos Södergran från hennes första bekantskap med Steiner hösten 1919 fram till hennes död knappt tre år senare beror på de många brev hon skrev till den intima väninnan Hagar Olsson. Edith försökte nämligen med lock och pock att värva Hagar för antroposofin. Det ger Häll anledning att även kommentera deras vänskap och rätta till en del mindre fel och missuppfattningar i tidigare forskning.Den ideologiska slutstriden i ­Södergrans liv stod dock inte mellan Nietzsche och Steiner utan mellan Steiners Kristusbild och evangeliernas. Man kan säga att Södergran slutade där hon börjat: i den kontemplativa naturbetraktelsen, men nu i en med Frans av Assissi besläktad kärlek till allt skapat. Det var Kristus i egenskap av denna goda skapelses herre hon alltmer närmade sig. Under sina mest arroganta Nietzscheår hade hon med förakt avfärdat allt fromt tal om vad hon kallade "det som icke är",dvs det andliga och hinsides, men hon slutade sina dagar med att "längta till landet som icke är". Där hoppades hon bli mött av naturens konung Kristus.Essä kallar Jan Häll sin bok, lika blygsamt som à la mode. I själva verket är det en väl dokumenterad avhandling skriven på ett föredömligt klart språk tillgängligt för varje lyrikläsare.