Edelstams heroiska insatser

Röda Nejlikan (The Scarlet Pimpernel) kallas huvudpersonen i den brittisk-ungerska baronessan Emmuska Orczy's bästsäljare publicerad 1905. Bakom den välkända pseudonymen döljer sig en brittisk ädling, sir Percival Blakeney, som på 1790-talet ägnar sig åt att smuggla ut dödshotade franska aristokrater från det revolutionära Frankrike. Boken filmatiserades första gången 1934 med Leslie Howard i huvudrollen.

Den röda nejlikans popularitet är begriplig. Romanens intrig blev rykande dagsaktuell under mellankrigstiden när fascistiska och kommunistiska diktatorer tog makten i det ena efter det andra av Europas länder och släppte loss terrorn. Åren 1939-41 kuvades nästan alla länder och folk på kontinenten av de två allierade stormakterna Nazityskland och Sovjetunionen. Gränserna stängdes. Öppna flyktvägar, och säkra transportleder för människosmugglare, blev en fråga om liv och död.
Under två krigsår, från november 1942 till slutet av oktober 1944, tjänstgjorde den unge diplomaten Harald Edelstam som attaché på det svenska generalkonsulatet i Oslo. Under ockupationsåren höll de flesta tand för tunga, av naturliga skäl, men efter krigsslutet 1945 gick flera trovärdiga veteraner från den norska motståndsrörelsen ut i media och berättade om Edelstams betydelsefulla insatser. Enligt uppgift skulle han ha fungerat som kontaktman mellan Hjemmefrontens högsta ledning och C-byrån, den svenska militära underrättelsetjänsten som under krigsåren leddes av översten Carl Petersén. Edelstam räddade också ett stort antal jagade motståndskämpar samt studenter och judar som han först gömde och sedan skjutsade till den svenska gränsen i sin diplomatskyltade bil. Som diplomat kunde han bland annat odla kontakter med oppositionella tyska officerare och vidarebefordra hemlig information till motståndsrörelsen och de västallierade.

Edelstam var, om man får tro sagesmännen, en viktig kugge i det antinazistiska nätverket. Inom Hjemmefronten kallades han den Svarta Nejlikan. Det är sannerligen ett hedrande epitet.
En mansålder senare hamnade Edelstam på nytt i händelsernas centrum. Hösten 1972 tillträdde han posten som svensk ambassadör i Chile. Ett år senare, den elfte september 1973, störtades den folkvalde presidenten Salvador Allende och hans socialistiska regering av general Pinochets militärjunta. Utan att invänta klarsignal från UD i Stockholm lät Edelstam bland annat öppna ambassadens grindar och släppte in hundratals panikslagna vänsteranhängare som jagades av generalernas kommandostyrkor. Under de följande månaderna trotsade han utegångsförbudet, gömde flyktingar i diplomatbilens baklucka och körde gång på gång tvärs igenom de skjutgalna militärernas vägspärrar utan att blinka. Genom att erbjuda fri lejd och politisk asyl i Sverige lyckades Edelstam rädda livet på många chilenare och andra latinamerikaner som sedan 1970 fått en fristad i Chile av allenderegimen.

Edelstams modiga och oegennyttiga insatser har uppmärksammats på senare år. I september 2007 hade biofilmen 'Svarta Nejlikan', som behandlar de dramatiska veckorna i Chile, premiär med Michael Nyqvist i titelrollen. En färsk biografi, som också begåvats med titeln 'Svarta Nejlikan', har publicerats i dagarna. Bokens författare, journalisten och dokumentärfilmsproducenten Mats Fors, kläckte också den ursprungliga idén till filmen.
Det är med blandade känslor jag läser Fors edelstambiografi. Å ena sidan är boken utan tvekan en faktaspäckad guldgruva för den som vill veta mer om Norge under ockupationsåren och Chile vid pinochetregimens maktövertagande. Å andra sidan är människan Edelstam, trots att författaren haft tillgång till privata brevsamlingar och intervjuat åtminstone ett tjugotal nära släktingar och vänner, häpnadsväckande anonym. Hans barndom och ungdomsår - från födelsen 1913 till inträdet på UD vid 26 års ålder - ägnas bara några futtiga sidor. Tre äktenskap och två skilsmässor, som tydligen var både smärtsamma och dramatiska, avverkas på några rader. I själva verket ägnar Fors knappast mer än ett förstrött intresse åt Edelstams diplomatkarriär under de 27 åren från 1945 till 1972 då han bland annat var stationerad i länder som Polen, Österrike, Turkiet, Indonesien och Guatemala. Det mesta av intresset fokuseras faktiskt på åren 1942-44 och 1973 då den Svarta Nejlikan spelade en historisk roll.

Edelstam riskerade, precis som den fiktive hjälten Röda Nejlikan, sitt eget liv för att rädda andra. Vad var det som drev honom? Äventyrslystnad? Rättvisepatos och en kompromisslös beslutsamhet att ställa upp för hotade människor? Martyrskapslängtan? I Mats Fors välskriva och spännande - men distanserade och oproblematiserande - biografi söker jag förgäves efter svaren på de pockande frågorna.

Edelstams heroiska insatser

Diplomaten Harald Edelstam riskerade sitt eget liv för att rädda andras. Mats Fors biografi fokuserar på hans modiga insatser, men ger inget svar på frågan vad som drev honom, skriver Carl Johan Gardell.