Dystopisk Ståkkålms-skildring

Dystopier och skildringar av samhällen "efter Katastrofen" är en etablerad litterär genre, där kanoniserade verk som George Orwells 1984 eller Aldous Huxleys Du sköna nya värld brukar åberopas i samhällsdebatten som avskräckande exempel på hur illa det kan gå, vare sig det gäller en ny signalspaningslag eller modifiering av arvsanlag. Det mest kända svenska verket torde vara Karin Boyes mardrömsskildring Kallocain, men det tycks vara ett annat verk som inspirerat debutanten Kalle Dixelius till Toffs bok: Likt Stig Dagermans satiriska novell En hund begraven, där ett repressivt Sundbyberg i krig med ett imperialistiskt Östergötland skildras, möts läsaren av Dixelius bok ett Sverige uppstyckat i små feodalvälden, inte sällan i krig med varandra, där det skrivna ordet utgör det mest förbjudna och farliga.

Toffs bok börjar lovande med ett beprövat litterärt knep: den fiktive utgivaren "Muham Bentson, Fil. dr. i svensk historia" beskriver i förordet daterat till 10 oktober 2474 den föreliggande texten som ett unikt historiskt dokument från "den mörka tiden". Upphittade anteckningar av en person vid namn Toff ger enligt utgivaren Bentham "en unik bild av en enskild människa, av hennes tankar och känsloliv, så som de såg ut under den kanske märkligaste och mest undflyende delen av svensk historia". Så följer en skrämmande framtidsskildring författad av nämnda Toff, som då och då avbryts av utgivaren Muham Bentsons kommentarer.

Toffs värld består av ett Stockholm - eller "Ståkkålm" som staden genomgående skrivs på denna "mörktidssvenska" - där djungelns lag råder: de allra flesta lever i ruiner eller utbrunna hus som saknar fönster, och slavar under den lokala hövdingen eller "fullmäktigen". Böcker finns det inga, och det råder ett strängt läs- och skrivförbud. Den Stockholmskunnige läsaren kommer att känna igen sig: I något som måste tolkas som en vilja att få dagens unga Södermalmsbor att känna sig bekräftade, alternativt en förlamande brist på fantasi, har välkända orts- och gatunamn förvrängts till framtida varianter som "Hornschtull", "Stritstranden" (efter det nyligen nedlagda Street vid Bergsundsstrand), "Tantlunden" för Tantolunden, och så vidare.

Romanens egentliga handling utgörs av Toffs subversiva litteraturbildningsresa (som även rent faktiskt går genom hela Mellansverige till skånska "Bassebäck"), i de första trevande skrivförsöken till mer avancerade tankegångar - allt tack vare de kioskromaner och klassiker som anförtros honom av en hemlig motståndsorganisation kallad "klubben".

Dixelius ärende med boken tycks närmast vara utbildningspolitiskt, där läsningen står för mänsklighetens frälsning. Så fungerar nämligen bokstavstydandet för Toff: som ett existentiellt halmstrå av hopp i en kaotisk och obegriplig tillvaro. Detta är ett budskap man gärna skriver under på i en värld där analfabetismen fortfarande får förödande konsekvenser för människors liv.
Samtidigt störs dessa ädla avsikter av en fiktion som inte riktigt håller måttet: akademikern Bengtsons prosa låter stundtals väldigt oakademisk vilket stör illusionen, och vad gäller Toffs språk lämnar det mycket övrigt att önska.

Möjligen är det förmätet att klanka ned på just detta - stackaren har ju knappt läst en bok, vilket ju är berättelsens poäng - men denna mörktidssvenska späckad av anglicismer som "mindfuck" och "sijo" (see you) blandat med en hormonstinn 16-årings hela könsordsregister blir i längden ganska påfrestande. Samtidsreferenserna duggar även tätt på andra plan, som utskåpningen av "den gamla tidens" kvällspress, referenser till DN:s Johan Croneman, förlagskompisen John Ajvide Lindqvist, eller de "sagor" som muntligt traderas vid lägereldarna, lätta för läsaren att dechiffrera som filmen Star wars eller någon annan populärkulturell referens självklar för 70- eller 80-talister.

Det är synd att dessa putslustigheter och samtidsblinkningar tillåts överskugga i grunden mycket relevanta frågeställningar, som de litterära föregångarna på ett framgångsrikt sätt lyckats blixtbelysa: Hur tunn är egentligen vår civilisations fernissa? Och genom vilka filter kommer kommande generationer att värdera vår tid?
Toffs bok utgör icke desto mindre ett varnande exempel inför framtiden. Må vi människor vårda vårt gemensamma humanistiska arv, så att Toffs bok aldrig behöver skrivas ned.

Dystopisk Ståkkålms-skildring

Kalle Dixelius debutroman om ett framtida postapokalyptiskt Sverige tycks fasthäftad vid samtiden, konstaterar Markus Huss.