Uppsalaförfattaren Viktor Johansson har gett ut två böcker: en diktsamling och en roman. För diktsamlingen Kapslar fick han Borås Tidnings debutantpris 2007 och han har även startat den litterära sajten Ett lysande namn som brukar frekventeras av sådana litterära kändisar som Lotta Lotass och Aase Berg. Nu utkommer Viktor Johanssons andra diktsamling Game Over.
Boken är en generationsbok för dem som i likhet med Johansson själv präglats av tv- och dataspelsvärlden med mutanter och undergångsstämningar. Själv känner jag mig utestängd från en sådan här bok därför att jag är helt okunnig om den populärkulturella kontexten. 80-talisterna däremot har mycket att gotta sig över i dessa texter genom alla blinkningar åt populärkulturen och inte minst underdogperspektivet. Särskilt ofta förekommer anspelningar på filmen Blade runner men de blir lite väl tjatiga i längden.
Det är en kör av röster som kommer till tals i Game Over. I en intervju i Svenska Dagbladet säger Johansson att han inte vill låsas in i någon roll och att han tror på identitetens gränslöshet. Just detta är väl drivkraften i dikterna i boken: att bejaka många alternativa identiteter och tron på existensen av parallella världar. Det är idéer som ligger precis rätt i tiden och som kanske inte känns så där speciellt upphetsande. Vartenda dataspel bygger ju på liknande premisser.
Jag föredrar att strunta i den coola förlagshajpen om en ”sångbok för bottenlösa röster” och helt enkelt läsa Game Over som vilken annan diktbok som helst. Då blir den plötsligt riktigt spännande. Johansson bygger skickligt upp sin diktsamling utifrån en serie novelliknande berättelser där den röda tråden är ett utanförskap som är både personligt, socialt och existentiellt. Speciellt stark är en svit om flyktingar som flytt från ett av alla dessa krig som pågått och som pågår i världen. Game Over är en mörk bok, ja en närmast desperat bok. Den maniska svadan i text efter text blir ett uttryck för en generell katastrofkänsla.
”Desperationen är ett material att bygga motorvägar av” står det på ett ställe i Game Over. Desperationen är det som vi alla måste leva med i vår samtid och just denna mentalitet är det som Johansson försöker formulera i sin nya bok. ”Någon gång kommer gravarna överbefolka jorden” lyder en annan rad i boken. Dystopin är vardag för den generation som upplever sig som den sista i historien. Den blir nästan mysig som en musikvideo i Johanssons dikter.
Kanske blir det för mycket av romantiserade undergångsvisioner i Game Over. Den enda motkraft som mobiliseras är en subkultur av rebeller som vill förbli barn. Mottot för dessa barn-rebeller är en fråga. ”Om vi aldrig lärt oss hur man gör,/skulle vi kunna göra det omöjliga då?” Visst är det ett sådant hopp som vi behöver i vår dystopiska tid: att likt barn se annorlunda och tänka annorlunda och sedan göra det omöjliga.