Dystopi utan udd

Mänskligheten är indelad i två kategorier; förbättrade och oförbättrade. De senare hålls i Reservatet medan de förra är fullt upptagna med att sätta ihop gener för att ytterligare förbättra sin avkomma. Tränar fortplantning gör de ideligen, trots att barnalstrandet sällan sker med deras egna kroppar: fostren bärs av oförbättrade kvinnor eller, om utvecklingen går väl, snart i en artificiell livmoder.

Så ser världen ut i Danny Wattins tredje bok, romanen Ursäkta, men din själ dog nyss - en dystopisk satir över ett samhälle där genmodifieringen fått löpa amok. Benjamin Albert Bonkenstein är en milt förbättrad människa, hans mors klena gener har fått turen att blandas med Einsteins. Resultatet är, naturligtvis, en smart kille som varken har utseende eller sociala färdigheter med sig. Hos Angelinorna i klassen har han inget att hämta, någon fortplantningsträning i den för ändamålet avsedda rutan på skolgården är inte att tänka på. Men Benjamin möter förbättrade överklassflickan Julia och de inleder ett förhållande. Det vänder upp och ner på Benjamins tillvaro på fler än ett sätt.

Danny Wattin tecknar bilden av ett samhälle sådant vårt eget skulle kunna vara och bli, om vi lät vissa ideal eller ideologier löpa fritt. Utseendefixeringens ytlighet är så förhärskande att den helt slagit ut alla invändningar av typen "men insidan är faktiskt viktigast". Drivet att skapa den perfekta människan varnar för framtida missbruk av de verktyg vi har i vår hand, ett omen som dessutom sker mot en välbekant fond av nattsvart nittonhundratalshistoria.

Det är måhända en fråga om sinnelag, men jag har alltid haft lättare att tro på litterära utopier än på dystopier. Det kan vara utslag av naiv tilltro till mänsklighetens strävan mot sådant som är gott, men det kan också ha att göra med dystopiernas brist på fantasi. Wattins värld ligger rätt nära dagens ytliga cynismer, och paradoxalt nog gör likheten med vår verklighet berättelsen mindre trovärdig: om det var hitåt människan ville, skulle hon väl redan ha tagit steget?
Wattin är bitvis underhållande, bitvis ställer han viktiga frågor om vilka värden som bör få agera rättesnören i en vilsen människovärld. Men det saknas originalitet, både i berättelse och språkhantering. Det är nördiga killar som inte får öva fortplantning, och det är brudar som letar snygga killar i genkatalogen att fortplanta sig med. Wattin tar inte chansen att tänka utanför ramarna, och det trots att han skriver i en genre som i det närmaste påbjuder det. Bland dystopier om vetenskap som hamnar i fel händer, står sig Karin Boyes Kallocain (1940) fortfarande bäst.

Det enda som egentligen är riktigt kusligt i Ursäkta, men din själ dog nyss är de autentiska illustrationer som Danny Wattin lagt in mellan kapitlen. Här finns bland annat en bild från svenska mejeriernas riksförbunds tidskrift, Mjölkpropagandan, där vi får veta att mjölk, smör och ost "skapa A-människor". Det var 1937. Framtiden har redan varit här.

Dystopi utan udd

Uppsalaförfattaren Danny Wattins nya roman ställer viktiga frågor men saknar originalitet, både i berättelse och språk, anser Therese Eriksson.