Den 2 mars 2009 anhölls en barnläkare av ett stort polisuppbåd inför ögonen på medarbetare på sin arbetsplats, Astrid Lindgrens barnsjukhus i Stockholm. Brottsmisstanken gällde mord alternativt dråp på en tre månader gammal, svårt hjärnskadad flicka, vars livsuppehållande behandling det tagits beslut om att avbryta. Den byggde på att man vid obduktionen upptäckt extremt höga koncentrationer av det snabbverkande narkosmedlet tiopental och att först rättsläkaren och sedan åklagaren hastigt och lustigt drog slutsatsen att hon måste ha injicerats av barnläkaren som vårdade henne under hennes sista timmar.
Fallet väckte naturligtvis starka känslor och stor medial uppmärksamhet, i synnerhet som barnets anhöriga sedan tidigare var misstänksamma mot vården; den tamaste tolkningen gick ut på att det handlade om eutanasi, de vildaste om seriemord och för barnläkaren blev det en livskatastrof. Hon avstängdes från sitt arbete och sin forskning och kände sig så småningom tvingad att flytta ut på landet. Först efter två och ett halvt år rentvåddes hon fullständigt i Solna tingsrätt.
Om detta har nu paret Kjell-Olof Feldt och Birgitta von Otter skrivit en bok vars bärande tema är den svenska rättsstatens tillkortakommanden i ett specifikt fall. Det är en tålmodig – och för läsaren onekligen också tålamodskrävande bok – som systematiskt och pedagogiskt går igenom det omfattande materialet: både bandinspelningar och protokoll från förhör, expertutlåtanden, beslut och så vidare. Det är en dyster bild som växer fram. Barnläkaren behandlades illa i häktet. Polisen hade försökt övertala henne att låta sig förhöras utan offentlig försvarare och de hade inte velat låta henne kontakta anhöriga. Intrycket blir att det var Jantelagen som gällde: hon skulle inte tro att hon var något bara för att hon var läkare. Framför allt åklagaren var för snabb att ta ställning och pratade dessutom bredvid mun, rättsmedicinalverket ville inte ifrågasätta sina mätmetoder. Myndigheterna höll varandra om ryggen och på Astrid Lindgrens barnsjukhus var man mindre intresserad av att stödja barnläkaren än av att skydda sitt varumärke. Fortfarande tycks just ingen ha bett henne om ursäkt.
Den berörda läkaren är en resursstark, energisk person som förmått åtskilligt mer än de flesta brottsmisstänkta: hon kunde ta reda på att tiopental getts vid flera tillfällen dagarna innan flickans död och hon kunde arbeta för att de rättsmedicinska resultaten skulle omprövas. Också paret Feldt-von Otter är naturligtvis resursstarka och har auktoritet och har förmått mer än de flesta skulle ha gjort när det gäller det här fallet. De skriver ibland med ironi men alltid sakligt, de väcker många frågor och deras bok borde bli obligatorisk läsning åtminstone för blivande jurister och medicinare.
Att sedan till och med de hade svårt att få ut kopior på offentliga handlingar är ytterligare ett tecken på att rättsstaten har problem.