Dumhet i arbetets tjänst

”Jag skäms över min hy

Jag skäms över min fotsvett

Jag skäms över min dåliga kondition

Jag skäms över att jag läser långsamt”

I Dantes gudomliga komedi hamnar den som irrat bort sig på sin levnads vandring förr eller senare i skärselden. Och i dramatikern Erik Holmströms hyllade och satiriska uppdatering från 2012 är det där som människor skäms. Skäms för allt, men mest för att de inte har arbetat, inte ansträngt sig, levt på bidrag, haft dåligt med pengar. Ledsagare genom helvetets kretsar är ingen mindre än arbetslinjens moderna fader Sven-Otto Littorin.

Men vad säger han nu? ”Jag kommer inte att göra ett knop jobbmässigt om jag kan låta bli.” Passagen där den tidigare arbetsmarknadsministern förklarar sin nya syn på lönearbete utgör en av många obetalbara scener i Roland Paulsens nya bok ”Vi bara lyder – en berättelse om arbetsförmedlingen”. I en annan står myndighetens numera avsatta generaldirektör Angeles Bermudez Svanqvist på Sturebadet och förtrollar honom – Paulsen, som sedan boken ”Arbetssamhället” från 2010 gjort sig känd som arbetskritikens kanske främsta apostel i Sverige.

I glappet som uppstår mellan disputationen i Uppsala och en forskartjänst i Lund beger sig Roland Paulsen så till arbetsförmedlingen – där denne sociolog för att stå till arbetsmarknadens förfogande förväntas söka lektorat i teoretisk fysik, materialmekanik eller andra ämnen där behörighet av naturligt skäl, tja... saknas.

”Vi bara lyder” är en studie av så kallad funktionell dumhet, det vill säga ”ett okritiskt förhållningssätt som förbättrar produktiviteten”.

Och av någon anledning tycks arbetsförmedlingen vara en särskilt lämplig plats för uppgiften; en plats där lydnad råder och där de anställda låter bli att ställa frågor kring mening, mål och rimlighet. Genom ett slags Wallraff light tecknar Paulsen så en lågmäld och surrealistisk bild av tillvaron på en av Sveriges mest impopulära myndigheter, där människor varje dag tycks fatta beslut de inte tror på.

I ett fint dramaturgiskt grepp väver Paulsen också in scener från sin egen familjs arbetarhistoria.Det är rörande att läsa hur hans pappa efter en lång tids arbetslöshet får chans på en kockutbildning – och barnen får tillbaka sina föräldrar: ”På kvällen lagades det mat i hemmet. Ny luft var i omlopp, en ny tid i annalkande.”

Likaså är det bottenlöst sorgligt att även drömjobbet kan leda till inflammerade muskelfästen, trasig rygg och havererat privatliv. Många hävdar i dag att de jobbar jämt, men som Paulsen påpekar är det en viss skillnad på att tillbringa femton timmar i ett restaurangkök och på att dras med bakgrundstankar kring ”huruvida Platon eller Xenofon gav det mest realistiska porträttet av Sokrates”.

Till slut blir klyftan mellan arbete och arbete för stor för att författaren ens ska vilja berätta för sina föräldrar vad han sysslar med på dagarna. För medan vissa har jobb som är så abstrakta att de knappt låter sig beskrivas, så betalar andra konkret och kontinuerligt för arbetslivet med sina kroppar.

I författarens familj har ingen hamnat i den fasade fas 3; här är det istället lönearbetets innanförskap som tagit ut sin rätt, och det i en tillvaro som trots allt är att föredra framför mer eller mindre kafkaeska åtgärdsprogram. Men, frågar Paulsen i en mening som ensam kan sammanfatta bokens djupt kända credo, och som skär rakt igenom både läsaren och samtiden:

”Hur kunde vi någonsin gå med på att förvänta oss så lite av livet?”