Dubbelbottnad skröna

Ett beprövat och outtömligt sätt att skapa komik är att konfrontera en romanhjälte med en miljö där han inte riktigt passar in, av sociala eller psykologiska skäl. Ett par av höstens nya böcker använder det här greppet. Erik Andersson, författare, kritiker och översättare från Göteborgstrakten, låter en ung kvinnlig journalistvolontär hamna på en fiktiv tidning i Vara och där frottera sig med ännu osannolikare, bondska men lokalhistoriskt spränglärda västgötar.

Flamländaren Willem Elsschot, som egentligen hette något helt annat och dog 1960, har fått sin underfundigt komiska lilla 30-talsroman Ost översatt först nu; han låter sin hjälte -en blygsam kontorist - halka in på en ny bana som ostimportör, påhejad av sina betydligt förmögnare bekanta. Medan Anderssons komik och möjligen milda ironi drabbar landsortspress och glesbygdsliv men knappast den rätt opersonliga och normala huvudpersonen, så ligger Elsschots fokus och underhållningsambition på den handfallne och lätt parodiske osthandlaren, medan omvärlden framstår i en ganska obehaglig men ingalunda komisk dager.

Erik Andersson tycks ha varit fascinerad av själva klangen i de västgötska ortsnamnen, som boken kryllar av: Laske, Vilske och Gäsene härader, Slöta, Luttra och Synnerål och så vidare. En stor del av volontären Ina Ljungs artiklar handlar om fornminnesföreningar och bygdernas märkliga historia, och här finns åtskilliga efterklanger av tv-mannen Dag Stålsjös teorier om Svearikets vagga i Skaraborg snarare än Uppland.
När Varajournalisterna eller äldre sävliga bönder plötsligt använder lärda ord som katakreser, dysmorfismer och mellanneolitikum förstår man att hela historien är mera lek än verklighetsskildring. Ändå fungerar den långa stycken som en mycket roande parodi på lokaljournalistik och det i grunden sympatiskt uppfattade civilsamhället i liten skala. Stilistiskt fångar författaren dem ofta på kornet; här är museerna där man "med fördel vistas länge" och småstäder med "sällsport brokig blandning" av människor, svenskamerikanska intressegemenskapsföreningen och massor av stilbrytningar mellan dataålder och bondesamhälle. Emellanåt spränger Erik Andersson in ännu mer fantasifulla avsnitt med huvudpersonens drömmar i nutida eller medeltida miljöer.

Kanske roas man lite extra av Erik Anderssons uppsluppna skröna om man råkar vara uppvuxen i de trakter som den utspelas i, men jag tror ändå att även upplänningar kan ha en viss behållning av den. Det gäller i ännu högre grad om Willem Elsschots i hemlandet klassiska lilla pärla Ost. Här finns tydligare dubbla bottnar med bland annat en uppenbar kritik av den kälkborgerlighet som författaren kände väl till från sin företagarposition i Antwerpen.

Stilen är liksom Erik Anderssons nyktert vardaglig och prosaisk. Bilderna ur huvudpersonens Frans Laarmans liv är realistiska och kretsar gärna kring konventionernas band, vid bjudningar, begravningar, affärssamtal och så vidare. Alla försöker bräcka varandra och bättra på sin status. Valet av skrivbord, firmanamn etcetera överskuggar själva verksamheten, levererad ost blir nästan aldrig såld, frun som berättaren Laarmans själv omnämner som "hustrun" hunsas på gammaldags maner och så vidare. Här finns en stabil kärna av allvar bakom komiken, även då den skruvas upp till det osannolika att Laarmans genast blir vice ordförande i branschorganisationen och får skrämma en minister till ändrade tullsatser.
Elsschots hjälte inser till slut att han måste återvända till sitt kontoristjobb, medan Erik Anderssons omplaceras på korrekturet efter att ha väckt för mycket rabalder i spalterna. Det förra ses som oundvikligt, det senare som oförlåtligt; kanske är det typiskt för skillnaderna mellan 1930-talets sociala realism och vår tids mer flytande krav på den litterära gestaltningen.

Dubbelbottnad skröna

I ett par nyutkomna romaner, Erik Anderssons från Väst­götaslätten och Willem Elsschots från Antwerpen, skämtas det friskt med individens krockar med sin miljö. Men komiken slår åt olika håll, konstaterar Tore Winqvist.

I ett par nyutkomna romaner, Erik Anderssons från Västgötaslätten och Willem Elsschots från Antwerpen, skämtas det friskt med individens krockar med sin miljö. Men komiken slår åt olika håll, konstaterar Tore Winqvist.