Du sköna nya värld

Utopi är ett lackmusord, som vi har en benägenhet att uppfatta som positivt eller negativt alltefter vår grundläggande livsinställning. Det betyder egentligen "ingenstans", och när något mer eller mindre fantasifullt förslag beskrivs som en utopi blir det för den genuint konservative ett skäl att avfärda det hela som löjligt och återgå till mer jordnära verksamhet. För mer radikala personer av skilda schatteringar finns det i varje fall ett inslag av något lockande i detta att ett annorlunda tillstånd verkar svårgenomförbart och främmande för vårt vardagstänkande.Utopister har haft ett drag av geni eller galning eller bådadera kring sig. Ett urval sådana från de senaste femhundra åren och deras i grunden mycket inflytelserika idéer presenteras och kommenteras av den såsom före detta idéhistorieprofessor mycket kompetente Ronny Ambjörnsson under rubriken Fantasin till makten! Han är, som man kan vänta sig, starkt fascinerad av och övervägande sympatiskt sinnad till de tänkare han berättar om, i varje fall till deras fantasi. Samtidigt är han inte blind för vilka tragedier som kan bli följden om fantasimännen ensamma får den samhälleliga makten; Lenin, Mao och Pol Pot är några namn som kanske förklarar varför utopin som genre och utopiskt tänkande över huvud taget knappast haft någon högkonjunktur på ett slag.Altruismen stark drivkraftAtt kristendomen och/eller i vid mening socialistiska tankeströmningar hört till de viktigaste inslagen i den utopistiska tankevärlden är nog uppenbart, och Ronny Ambjörnssons urval förstärker snarast den tendensen. Utopisterna själva var oftare välsituerade eller lärda humanister än fattiga män och kvinnor ur folkdjupet, och altruismen har varit en starkare drivkraft än klasskamp eller självhändelse. Det gäller säkert även dem vars idéer lett till massmord och elände. Kanske är det när ideologerna luktar sig till var maktens nycklar, i form av uppdämt hat, står att finna som utopierna går över styr i diktatur och förtryck. Ronny Ambjörnsson ser klart hur det redan hos Thomas More finns en dragning åt likriktning och intellektuell elitism, en fara som lurar på alla dem som intensivt levt sig in i en egen framtida samhällsmodell. Det behöver inte gå illa; demokrati innebär det givna och ganska säkra korrektivet.Arvet från PlatonBakom de flesta utopister skymtar givetvis arvet från Platon, ofta i kombination med fornkristen egendomsgemenskap. Märkligt nog dras dessa tänkare både till en statisk, oföränderlig samhällstyp och till en anti-materialistisk hållning där de rikas omoral verkar vara ett viktigare reformskäl än de fattigas nöd eller tristess. En lite mer mångfasetterad och vardaglig bild av utopisters liv och lära får man i ett par kapitel där också svenska pionjärer presenteras. Där finns artilleristen,naturläkaren, alkemisten, pacifisten och om man så vill pietisten Anders Kempe på 1600-talet. Här blir berättelsen ett stycke färgstark kulturhistoria. Den bärande idén hos Kempe att krig inte är något naturnödvändigt var nog utopisk då men knappast i dag, vilket väl är ett bra exempel på att utopier ibland bara kan vara lite tidigare ute än allmänna opinionen. Även Swedenborg är förstås med i ett kapitel, som mest handlar om ett par efterföljare, Nordenskjöld och Wadström, med idealsamhällesplaner men också ett ganska realistiskt engagemang mot tidens slavhandel.Ambjörnsson pendlar mellan en utredande prosa, med många intrikata förbindelser mellan skilda historiska personer, och en lättsamt reportagemässig stil när han fördjupar sig i de ansatser till förverkligade utopier som faktiskt varit vanligare iUSA än i Europa. Han konstaterar utan vare sig skadeglädje eller sorg att sådana experiment — antingen de drivits av åstundan efter helkommunism, gruppsex eller något annat — i regel självdog efter några månader "men några höll ut i flera år". Det var påFredrika Bremers tid, och man slås av hur små skillnaderna egentligen är mellan olika århundradens utopister, egentligen betydligt mindre än mellan skilda tiders "realister".Till dem som förstås bör finnas med i en bok om utopiska idéer hör fransmannen Fourier och hans "falangstärer", en korsning av liberala och socialistiska idéer med inslag av fransk sensualism och systematik. Dessutom William Morris, som i nästan samma ordalag som sin konservative konstprofessor Ruskin längtade sig bort från 1800-talets industrialism till ett medeltida stationärt hantverkssamhälle men transformerade sin egentligen estetiska lidelse till ett slags grön socialism. Jag gissar att en stor delav de strömningar som bär upp miljöpartiet och närbesläktade delar av de så kallade samarbetspartierna — med unga storstadssocionomer och konsthantverkare som idealtyp — egentligen tillhör Morris-ådran i vår samhällsdebatt utan att kanske ha stött på hans namn. Av Morris utopi om trivsamt och självvalt arbete utan pengar i bilden har blivit vår tids lagstiftade rätt till friår för dem som så önskar eller kan med.Sverige visionärtEn rad feminister, särskilt amerikanskan Charlotte Perkins Gilman, redovisas också föredömligt klart och intressant. Här finns också tydliga trådar till Alva Myrdal osv. I det sammanhanget menar Ambjörnsson att Sverige verkar vara "det minst visionära landet i världen" men ändå bär på en utopism i smått, i det vardagliga reformarbetet. Kanske det; det vore också ett intressant forskningsobjekt.Boktiteln Fantasin till makten är hämtad från Parisstudenternas slagord 1968. Deras typ av utopism verkar historiskt sett ha varit starkast i stabila och förhållandevis "lyckliga" tider. Och nog var det mer av en intellektuell elits självsäkra krav på makt åt de egna jagen och idéerna än av mogen reformism över den s.k. 68-vågen. Fantasin är en omistlig del av det somliga kallar "den mjuka makten" — förmågan att inspirera och övertyga omvärlden — men stackars denna omvärld om de självutnämnda fantasimästarna också vill ha "den hårda makten" att bestämma över andras liv! Om dessa dubbla sanningar tycks Ronny Ambjörnsson vara djupt medveten, liksom kanske allt fler i vårt ideologiskt luttrade och avslipade århundrade.