Idén om människans inneboende godhet är tillbaka från ett oväntat håll: biologin. Evolutionsbiologer och andra forskare har blivit alltmer intresserade av att studera människans sociala samspel. Påfallande ofta kommer de fram till är att människan är en unikt samarbetande varelse. Senast i raden av sådana böcker är Michael Tomasellos Därför samarbetar vi.
Tomasello är utvecklingspsykolog och en av ledarna för Max Planck-institutet för evolutionär antropologi i Leipzig. Han har studerat barn och apor i sociala situationer, och med sin bok vill han visa att människan har en naturlig, medfödd vilja att samarbeta och att dela rättvist.
Barn så små som 14 till 18 månader hjälper gärna främmande vuxna, skriver han. De kan till och med överge en roligare sysselsättning för att hjälpa till. Enligt hans studier är samarbetsviljan inte beroende av lockbeten eller beröm – altruismen är sin egen belöning. Barnen i hans studier visar spontant empati om någon annan får en teckning sönderriven. Uppenbart orättvisa uppdelningar av godsaker vägrar de gå med på, medan en schimpans går med på vad som helst, så länge den själv inte blir utan.
Karaktäristiskt för människans samarbete är att vi inte bara delar mat med varandra utan framförallt information. Redan ettåringar, enligt Tomasellos experiment, kan peka på något som de förstår är viktigt för den andre, inte bara sådant som de själva vill ha. Bakom detta ligger vår stora förmåga till inlevelse och till generaliserat tänkande: barn kan tidigt höja sig över situationen och se hela det sociala spelet utifrån, ur helikopterperspektiv.
Inga av Tomasellos experiment tyder på att våra närmaste släktingar bland aporna har någon liknande förmåga. Schimpanser kan visserligen jaga i grupp, men alla deltar som egoister, gruppen består av en samling jag, inte av ett vi, menar han.
Eftersom denna förmåga uppträder så tidigt anser Tomasello att den är medfödd. Han har dock varit hederlig nog att ta med fyra texter där andra forskare kommenterar hans resonemang. Carol Dweck påpekar det självklara: ett tolv månaders barn har tolv månaders inlärning och erfarenheter att bygga på. Vad som är natur och vad som är inlärt är som alltid svårt att avgöra.
Böcker som Därför samarbetar vi visar att vår människosyn håller på att förändras, bort från de envist återkommande påståendena om att civilisation bara är en tunn fernissa, vilket bara är ett artigare uttryck för att den är en lögn.
Vad kommer att hända när biologernas nya, sociala människa frontalkrockar med ekonomernas föreställning om egoistiska, vinstmaximerande individer?
Trots dess sympatiska budskap gör Tomasellos bok mig tveksam, av samma skäl som Lasse Bergs Skymningssång i Kalahari, som jag recenserade i UNT förra året. Deras påståenden stämmer helt enkelt lite för bra med tidsandan. Just nu värderas social kompetens högt och som av en händelse upptäcker vetenskapsmännen att människan egentligen är social.
Samtidigt utsätts idén om människans inneboende samarbetsvilja för större prövningar än på länge. Skuldkrisen gör att medborgarna i de olika EU-länderna betraktar varandra som fiender eller konkurrenter. Inom varje land växer skillnaderna mellan fattigas och rikas levnadsvillkor.
I debattboken Illa far landet som kom i januari skrev den brittiske nutidshistorikern Tony Judt att ingenting är mer destruktivt för människornas samarbetsvilja och ömsesidiga förtroende än växande ojämlikheter.
Bakom dessa akuta konflikter väntar våra verkligt stora utmaningar – klimatförändringar, krig och fattigdom, problem som bara kan lösas globalt. Det som krävs, tror Tomasello och många med honom, är att människan utvecklar en känsla av samhörighet med större grupper än någonsin tidigare. Genom historien har vi gått från stammen till nationalstaten, och nu har vi ett sista, logiskt steg kvar: det finns ju bara ett enda jordklot och en enda mänsklighet.
Vad kan man göra för att få folk att känna sig som världsmedborgare? Hur populär skulle en sådan kampanj bli? Vilka politiska institutioner skulle vi behöva utveckla om vi vill ha en demokratisk världsregering som hittar rätt balans mellan lokalt och globalt styre?
En sådan utveckling kan låta omöjlig.
Men i förhållande till andra djur har vi redan gjort det omöjliga. Vår förmåga till förståelse för vad en annan människa känner är unik för vår art – för en schimpans skulle den nog framstå som telepati – och i den förmågan ligger egentligen allt. Resten handlar bara om att utveckla och använda de färdigheter vi har fått.