Drottningen och den medvetna politiken

Den svenska kröningsstaden var av ålder Uppsala. Men när Kristina år 1650 skulle krönas föredrog hon Stockholm. I riksrådet förklarade hon att det var likgiltigt för henne ”var rummet vore. Den religion, att kröningen plägar stå i Uppsala moverar intet K M:t. H M:t vet, att det ena rummet är Gud så kärt som det andra”.
Hon kröntes också i Stockholm, väl att märka till konung, vid en flera dagars praktfull ceremoni i oktober. Citatet ovan återges av Erik Petersson i hans senaste bok, man får anta med ett visst välbehag. Hans tes är nämligen att Kristina var en mycket medveten politiker. Författarens stil är fräscht ungdomlig. Han berättar bra och förmår att i snabba svep teckna den europeiska bakgrunden till det som skedde i vårt land under dess korta stormaktstid.

Med tanke på allt som skrivits om Kristina är det modigt av honom att sticka in huvudet i getingboet. Bland tidigare författare nämner jag Curt Weibull, Sven Stolpe, Leif Åslund och Peter Englund. Förlagsreklamen trumpetar ut att Petersson ger ”en ny bild” av Kristina, men det mesta av de upplysningar han ger kan man nog hitta också hos de andra historikerna. Däremot är det nyttigt att få den politiska aspekten renodlad, inte minst för den läsare som tror att drottning Kristina skulle vara ”färdigforskad”. När det gäller historia är ingenting färdigt. Det tillkommer nya teorier, nya aspekter och ibland också tidigare okända källor. Däri ligger svårigheten men också charmen i att spana efter den tid som flytt.
Kristina var född 1626. Tre och ett halvt år gammal såg hon sin far sista gången. Ännu inte fyllda sex blev hon drottning. De följande åren var för henne milt sagt komplicerade med modern, Axel Oxenstierna och Pfalzgreven Johan Kasimir (Karl X Gustavs far) som huvudagerande. Först efter 1640 kunde hon i realiteten göra sin vilja gällande. Som Petersson påpekar får man inte bygga på hennes sent skrivna självbiografiska anteckningar. Bättre källa är Pierre Chanut, franskt sändebud i Stockholm 1645. Framför allt får man av hans och andras uppgifter intryck av att Kristina med skicklighet matchade de olika viljorna under fredsförhandlingarna i Osnabrück och Münster 1648.

En ”avigsida” av drottningens politiska beslutsamhet illustreras skrämmande av den behandling hon bestod Magnus Gabriel De la Gardie, gunstlingen, som hon låtit gifta in i kungahuset. Av för oss svårförståeliga skäl råkade han i onåd. Kristina skrev giftigt till honom, då han bett att få träffa henne, att ”en sådan önskan står helt i strid med Edra intressen”.
Trots ärlig strävan har inte heller Erik Petersson lyckats övertyga oss om att abdikationen var ett resultat av klar politisk vilja. Min tro är att ingen helt kan lösa gåtan varför Kristina steg ned från tronen på Uppsala slott den vackra junidagen 1654.
 
BILD (drottning_kristina) Drottningen som avgick. Drottning Kristina på en målning som tros vara gjord av konstnären Justus van Egmond. Foto: Scanpix