Drottning Kristina - en lärdomssnobb

Läsaren tror kanske att recensenten felaktigt har återgivit boktiteln ovan. Det kan väl inte stå att man fostrar en kung, när det är drottning Kristina som har avsetts? Men faktum är att litteraturforskaren fil dr Leif Åslund med flit har formulerat sig så. En av hans poänger är nämligen att Kristina fullt ut fick en konungs uppfostran, något som f ö inte stod i strid med gällande grundlagar.Kristinalitteraturen är mycket omfattande, men man vågar säga att det som mest intresserat fors­karna hittills har varit drottningens abdikation och orsakerna till den. Mycket har också skrivits om hennes övergång till katolicismen, om uppriktigheten i beslutet och om hennes agerande i skilda politiska frågor som suverän men ensam drottning utan land. Åslund är naturligtvis väl förtrogen med dessa problem men avstår från att närmare behandla dem. Han vill inte psykologisera eller försöka att utifrån medicinska spekulationer dra slutsatser om drottningens "kvinnlighet". Hans huvudsyfte med denna studie har i stället varit att med stöd av bevarat källmaterial utröna vilken "kungafostran" drottningen fick. Fastän tidigare historiker också känt till dessa källor har de bara förstrött dröjt vid dem eller helt enkelt struntat i problemet. Åslund svarar således för en pionjärinsats, som kommande Kristinaforskning svårligen kan gå förbi.Han ställer och besvarar viktiga frågor. Vilka var mest inflytelserika i drottningens nära omgivning? Vilka förebilder utgjorde "konungaspeglar" och filosofiska teorier alltifrån antiken? Vilka krav ställde övervakarna av den "rätta"lutherska religionen? Vilken politisk ideologi syftade drottningens uppfostran till och — sist men inte minst — vilken betydelse för hennes kommande yrkesutövning kom de insikter hon skulle förvärva inom retoriken att få? Bilden av Kristinas "hem och skola"kan inte ha varit lätt att teckna, men Åslund, som själv under många år svarat för ungdomens bokliga fostran, har klarat denna uppgift pedagogiskt och väldisponerat.Författaren menar att Kristina inte var någon lärd monark. För mången är det säkert ett chockerande påstående. Vi har trott oss veta att hon besatt stor lärdom, och både samtid och eftervärld har framställt henne som Nordens Minerva. Den franske diplomaten Chanut, som träffar henne när hon är 19 år, är helt tagen. Han rapporterar att hon talar franska som om hon vore född i Louvren och latin som om det vore hennes modersmål. Andra iakttagare gick på i samma stil och vitsordade hennes kunskaper i filosofi och klassisk litteratur. Själv är hon inte blygsammare i sin självbiografi: "Jag redde mig lika bra i alla discipliner och fattade allt utan möda."Det första som Kristina skrev och som bevarats torde vara ett brev på tyska till den mycket beund­rade fadern Gustav II Adolf. (Hennes två modersmål var tyska och svenska.) Hon var vid den tiden fyra eller fem år. Stavningen i originalet är emellertid mera oregelbunden och "fri" än i de rediger­ingar, som eftervärlden fått ta del av. Som Åslund säger kan man inte begära så mycket av en fyraåring. Men det intressanta är att redan kring det första den späda kungadottern skrev har man skapat en lärdomsmyt.Historikern Curt Weibull menade 1966 att hon hade en bred språkkännedom och "syntes sakna gränser för sin förmåga att inhämta kunskaper". Hon ägde dessutom starka vetenskapliga intressen. Visst, säger nu Åslund, var hon begåvad, vetgirig och receptiv. Men det finns ingenting i källorna som tyder på att hon skulle vara lärd, att hon skulle ha ingripit i de lärdas diskussioner med egna argument. En annan sak är att hon var en kunnig boksamlare, grundade vittra akademier "diskussionsklubbar"þf>och omgav sig med lärda män — Descartes är väl den mest kände. Men, säger Åslund, hon skummade alltid på ytan. Han tillägger:"Hon ville vara Regina Docta, den lärda drottningen. Ryktet om hennes lärdom skulle sprida glans och ära kring den svenska tronen och därmed skulle hon lämna sitt bidrag till den svenska storhetsmyten. Drottning Kristina var inte lärd; något vanvördigt kunde man kalla henne lärdomssnobb."Kristina har alltså detroniserats från rollen som en krönt Minerva. Men den bekymrade kan trösta sig med andra reflexioner av författaren. Han har frågat sig hur hon, som dessa år blev en hårt arbetande yrkeskvinna i offentlighetens centrum, verkligen skulle ha fått tid att fördjupa sig i sådant tänkande, som de lärda sysselsättningarna krävde av sina utövare? Men framför allt har han visat hur hon som omyndig, halvmyndig och fullmyndig med stor retorisk skicklighet och beslutsförmåga kunde agera i rådet. Med ett sådant, mycket talande exempel från 1648 sätter han punkt. Han har fullgjort sin forskningsuppgift, men avslutningen kommer nästan lite för plötsligt. Man hade gärna följt Leif Åslund längre på hans vandring. Boken uttrycker nämligen inte bara spännande teorier utan är tillika behagligt lättläst.