Varför är historiska romaner så populära? Kanske – har jag ibland tänkt – för att vi uppfattar det förflutna som mer vitalt än nuet.
Vitalt – utomordentligt vitalt - är under alla omständigheter det svenska 1600-tal som Kristina Sjögren låter oss möta när hon efter fem ungdomsromaner debuterar som vuxenförfattare.
Det var när hon närmast av en slump ramlade in på en genushistorisk konferens i Göteborg som det gick upp för henne att drottning Christina är ”en av Europas mest intressanta historiska personer” och även om det uttryckligen är en roman hon skrivit är både personer och händelser till största delen verkliga.
När läsaren första gången möter hjältekungens dotter är hon en späd nioåring som hennes mentor, rikskansler Axel Oxenstierna, precis har beslutat skilja från modern.
Änkedrottningen Maria Eleonora har nämligen andra önskemål för hennes utbildning än att göra henne till ”kvinnokung”.
När romanen slutar är hon tjugoåtta och har nyss abdikerat, hon har passerat gränsen mellan Sverige och Danmark, för första gången i sitt liv är hon utomlands, klädd i manskläder är hon på väg mot ett helt nytt liv.
Pedagogiskt men med föredömligt lätt hand skissar Sjögren fram den historiska bakgrunden: trettioåriga kriget och den fruktansvärda förödelse det medförde, den för Sverige så fördelaktiga freden och landets växande betydelse som stormakt, maktkampen mellan monark och adel.
Persongalleriet är enormt – och inte alldeles lätt att överblicka – men bara en handfull karaktärer får tydliga konturer.
Förutom Christina själv handlar det närmast om hennes halvkusin och ratade friare den tafatte Carl vars karriär hon beslutsamt styr steg för steg, om gamle Oxenstierna som till sin förvåning finner att hans adept har en egen vilja och om änkedrottningen som tar sitt öde i egna händer och rymmer ur landet.
Men också de här personerna förblir just konturer. Christina engagerar mest i sin egenskap av brådmoget strategiskt tänkande politiker som både charmerar och manipulerar: just i brottningarna med riksrådet lyckas romanens moderniserade språk verkligen skapa samtidskänsla.
Mer otydliga blir däremot både hennes brottning med könsrollsförväntningarna och hennes så välkända intellektuella läggning.
Den senare framgår mest bara av bläckfläckarna på fingrarna och några få – i och för sig intressanta – samtal med filosofen Descartes.
Ja, Sjögren verkar faktiskt mera intresserad av hennes förnimmelser än av hennes själsliv. När hon känner den vackre Magnus De la Gardies andedräkt mot sin handled reser sig fjunen på hennes underarm och huden längs ryggen och länderna frasar till. När hon ska förklara varför hon vill abdikera känns hennes mage ”som fylld med sirap som skvalpar omkring”.
En av bokens roligaste källor är den franske ambassadresidenten Chanuts brev om sin långa, strapatsrika resa till Stockholm: ”Jag är övertygad om att många människor har det mindre besvärligt att komma till paradiset än vi har haft att komma hit” skriver han. Hans intryck av Stockholm är en nedfryst småstadshåla utan kulturliv och med eländig mat.
Kristina Sjögrens egna bilder av staden har en långt mer kärleksfull ton.
Hon blundar inte för fattigdomen, smutsen och stanken men hon är djupt fascinerad av vad hon uppfattar som stadens myllrande, dynamiska mångfald och hon kan poetiskt skildra de växlande årstidernas skönhet.
Frågan är om det inte är just i den – ja, just det: vitala – historiska Stockholmsskildringen som romanens verkliga styrka ligger.