1968 tänkte sig Gunnar Harding att hans nästa bok skulle tryckas efter handskrivna diktoriginal och illustreras med egna teckningar. Han hade gått i konstskola och kom att göra omslag och illustrationer till sina böcker fram till 1975. Men hans tredje bok Blommor till James Dean blev utgiven på vanligt sätt 1969 på Wahlström & Widstrands förlag. Först nu 43 år senare trycks originalmanuset och bilderna till Blues for Jimmy som arbetstiteln på boken löd. I en efterskrift redogör Jonas Ellerström för historien kring bokprojektet som legat i en blå plastpärm i nästan ett halvsekel.
Legenden om den amerikanske skådespelaren James Dean står i centrum i boken. Han blev en ikon för en hel ungdomsgeneration på 1950-talet och han hann bara spela in tre filmer innan han dog i en bilkrasch den 30 september 1955 endast 24 år gammal. Harding skrev dikterna på hösten 1968 då han deltog i författarverkstaden vid University of Iowa som blev startpunkten för undervisningen i creative writing vid amerikanska universitet. Det var en turbulent tid i USA med protester mot Vietnamkriget och demonstrationer mot rassegregationen. James Deans vilsna och ensamma uppror i filmen Rebel without a cause hade blivit 1960-talsgenerationens proteströrelse.
Blues for Jimmy innehåller tre dikter med kongeniala illustrationer av författaren: titeldikten, Nordvästexpressen i Blaise Cendrars anda och Martin Luther King som handlar om rasupploppen efter mordet på King. En stämning av annalkande katastrof dominerar i de tre texterna samtidigt som drömmen om ett annat liv och ett annat samhälle kommer till uttryck. Martin Luther King avslutas till exempel med att King hämtas till himlen i den mördade Robert Kennedys plan.
Men den centrala texten är Blues for Jimmy. Det är en gripande dikt om avskedet till ungdomen och idealet om den absoluta friheten. Diktjaget identifierar sig med James Dean på väg mot dödskraschen i sin vita Porsche. Samtidigt blir kraschen en sorts födelse och offerakt.
min själ tapetserad med
bilder av dig
med axlarna uppdragna
i väntan på kraschen
då våra liv kolliderade
med ett brak
och jag kom till livet
med ett skrik
i ett regn av glasskärvor
såg dig passera
åt andra hållet
& alla glasskärvorna
på plats igen
bakom dig
Den som föds är jaget och den som offras är jagets första identitet. Den unge Harding vill vara James Dean. Han har samma frisyr och samma minspel och viker upp jackkragen på samma sätt. Som gammal James Dean-fan förstår jag det beteendet eftersom jag gjorde likadant då jag var tonåring. Jag hade en snygg röd James Dean-jacka som jag fällde upp kragen på. Jag såg alla filmerna flera gånger och satte upp bioaffischerna på väggen i mitt pojkrum. Näringen i denna idoldyrkan var nog den tragiska dödsolyckan. För en tonåring är döden lika stor som Gud, om inte större. Döden och Sex stavas med versaler i den åldern.
Jonas Ellerström gör en träffande iakttagelse i sitt efterord då han menar att Hardings diktning präglas av melankolins blå ton. Hans vurm för sådana modernistpionjärer som Guillaume Apollinaire och trumpetaren Buddy Bolden är egentligen studier i livets tragik. Drömmen om förändring och frihet krossas om och om igen. Den blå tonen är det som ljuder starkast i Hardings dikter. Kanske är det därför Blues for Jimmy legat i en blå plastpärm i närmare ett halvsekel. Och renast ljuder den blå tonen i dikten om James Dean.
du måste dö igen
försvinna igen
och glasskärvorna på plats igen
ögonen öppnas