Drömmen om skärgården

EN NY BOK. Om Carlsson i Strindbergs mästerliga skärgårdsroman Hemsöborna från 1887 sägs det att han var "oppe från land". Därmed anges också den förmildrande omständigheten när denne landkrabba snabbt avslöjar, att hans förkunskaper om konsten att segla och livet på Hemsö är näst intill obefintliga. August Strindbergs frodiga skildring från sitt älskade Kymendö och Stockholms södra skärgård är en klassiker med självklar hemortsrätt i en kommande svensk litterär kanon. Man får öppningsscenen från fiskarhamnen och Dalarö tullbrygga i tankarna vid umgänget med volymen Skärgårdslandet - Äventyr i svenska vatten, den nyligen utgivna årsboken för Svenska Turistföreningen. I mycket handlar det om en nybörjarbok för förstagångsbesökare i farvattnen runt de svenska kusterna och på några av insjöarna.Det är med skärgård som med begreppet miljö i stort. Det handlar inte så mycket om vetenskap som om stämningar och känslor. Evert Taube har för många varit vägröjaren och rikslikaren. Liksom Albert Engström. Möjligen även Zorn och Karl Wilhemson. Men om ursprungsbefolkningens tunga vardagsslit för överlevnad visste ingen av dem särskilt mycket. I Skärgårdslandet är 14 författare och ännu flera fotografer involverade. Så handlar det också om kustområden med sammanlagt 221 800 öar. Det är Statistiska Centralbyrån som håller ordning på sådant. Allt eftersom landhöjningen fortskrider, lär antalet öka. Så även mängden besökare. Turistföreningens sätter marknadsföringen av den svenska skärgårdsnaturen långt fram i den här årsskriften för 2006. Den kräver inga förkunskaper om vare sig skärkarlsliv, vindförhållanden, vågornas beskaffenhet eller segelriggar. Hos Carlsson hade den gjort nytta om han hade haft den i valda delar som förberedelsesbok. Innan han tillträdde tjänsten som dräng hos Madam Flod på Hemsö. Förutsatt att någon hade talat om för honom, att det inte är några blekingsekor utan slupar som avbildas som sidan 39. Eller att tre åror inte förslår särskilt långt när det handlar om en valbåt.Annars är färdsätten av det mångfaldiga slaget för de olika kapitlen i boken. Där seglas kutter, paddlas kajak, hängs som burkslav på en katamaran eller används helt vanlig rodd med skevrade årblad. Den som hellre känner för det, kan åka husbil, flakmoped, rida på en islandshäst, fara fram som ett jehu på långfärdsskridskor eller helt enkelt använda apostlahästarna. Det sistnämnda gör redaktören för journalisternas tidning Maja Aase, när hon vandrar längs Sörmlandsleden. Karin Boyes dikt I rörelse är hennes utgångspunkt. Hur hon nu får ihop det hela, eftersom texten snarare berättar om en livshållning och en inre resa. Kuttern Gratitude tar Erling Matz längs den bohuslänska kusten, och reseredaktören Johan Tell studerar från sin kajak fågellivet i Misterhults skärgård. God vattenkontakt har även Nicolas Jändel, som tar sig fram sittandes i blötan i en flytring i Norra Vättern. Över lag ges resornas vedermödor stort utrymme i de olika berättelserna. Långt ifrån lika ofta handlar det om naturupplevelserna. Människorna som är med på färden får också många ord med i laget. Hur den författare som fått sig anförtrodd Stockholms skärgård kunnat missa både Strindberg och rysshärjningarna 1719 är dock en gåta. Hos Göran Willis, som skriver om Mälarens 1 400 öar, kobbar och skär står dock vyerna i centrum, upplevda tillsammans med medlemmar i Stockholms Skridskoseglarklubb, när han räknar upp allt han ser. Fruset är vattnet även i reportaget från Norrbotten, som berättar om konsten att ta sig fram per isjakt, med snöskoter och även bil på metertjockt, årtidsbetingat underlag.Det är svårt att komma bort från intrycket att kapitlen i boken blivit aningen enahanda med ungefär samma upplägg. Som är det formulär 1 A från journalistutbildningen som kommit till användning. Man tänker också på vilken fördjupning av ämnet som hade varit möjlig med författare som hade lite mera kunskaper om skärgården än vad ett tillfälligt besök kan ge. Inte heller bilderna sträcker sig särskilt ofta utöver vad genren i allmänhet brukar bjuda på. Att under långa decemberkvällar, när mörkret är som tätast, få impulser att drömma om egna skärgårdssomrar, både de som varit och de som skall komma, är förstås en lisa. Men för det ändamålet finns det nog, när allt kommer omkring, lödigare inspirationskällor är den här.