Drömmen om levande stadskärna

”Vi fortsätter att bygga en stad som inte alls motsvarar våra behov”, skriver Ola Andersson i förordet till sin egen bok Vykort från Utopia. I boken förs en mycket viktig diskussion om vårt offentliga rum, stadsplaneringen och arkitekturen. Betoningen ligger på Stockholm. Det här är en angelägen historia. Anledningen är, som Andersson själv skriver: ”Det finns få böcker som försöker dra några slutsatser av det vi vet om Stockholm. Denna bok är ett försök att göra just det.” Anderssons syfte är visa att den modernistiska stadsplaneringen har lett till allvarliga samhällsproblem som segregation och skyhöga priser på bostäder och lokaler i Stockholms innerstad. Stockholm har varit unikt ? ingen annanstans har de modernistiska dogmerna tillämpats så nitiskt och genomgående.

Ambitionsnivån är hög, tonen ledig och samtidigt problematiserande. Här upplyses vi om, bland mycket annat, ett märkligt tjänstemannastyre. I juni 1952 framlades Generalplan för Stockholm, det första helhetsgreppet för Stockholm på 70 år. Planen ansågs så omfattande att den aldrig togs upp i stadsfullmäktige. Beslutet om dess genomförande togs därför obehagligt nog utan beslut i en demokratiskt vald församling. Den planen är den grund som Stockholm står på i dag.

Men vad innebär då modernistisk stadsplanering, är den entydig och sammanhållen i sin vision och sitt mål? Den modernistiska stadsplaneringens historia förankras i filosofen Thomas Mores avhandling Utopia från början av 1500-talet. När More och andra pläderar för provisoriska utopier, en planering med rimliga delmål, som varje kommande generation sedan kan förbättra och fortsätta utforma, tillkom det moderna Stockholm på ett annat och väsentligt annorlunda sätt: i Stockholm planerades allt en gång för alla. Någon löpande diskussion om stadens framväxt, såg makthavarna ingen anledning att ta. Maktens män hade bestämt sig för hur staden skulle se ut, och så fick det också bli.

Den mer explicita grunden för dagens Stockholm återfinns i en syn hos en sammanslutning av det tidigare 1900-talets ledande internationella modernistiska arkitekter: stadens delar och funktioner ska separeras. Tanken var att skilja bostad, arbete, rekreation och trafik från varandra. Men i stället för att lösa problem skapade denna modell nya problem, och detta insåg samma arkitekter i slutet av 1950-talet (men alltså inte Stockholms egna stadsplanerare). I stället för ett levande stadsliv, ett myller av människor, med möten och samtal – vilket historiskt sett har varit stadens funktion – blev den modernistiska helhetslösningen i stället en segregerad stad, där kvantitet och färdigförpackade lösningar realiserades på bekostnad av vad man kan kalla en kollektiv levnadskonst.

Bristen på dynamik blev resultatet i det modernistiska stadsbyggnadsprojektet där stora, fyrkantiga, gråa lösningar blev ”lösningen”. En talande parallell dras mellan Stockholms södra ytterstad och Malmö. Där bor lika många, en kvarts miljon. Men när Malmö har opera, konsthall, högskola, stadsteater, konserthus med egen symfoniorkester, har Stockholms södra ytterstad pizzeria, livsmedelsbutik, ett permanent nedläggningshotat bibliotek samt en rad köpcentrum. Här kan man även dra en parallell till Uppsala, där den moderna konsthallen och symfoniorkestern lyser med sin frånvaro, medan antalet gallerior ökar årligen.

Ett problem som Andersson lokaliserar är de dyra lokalerna och lägenheterna i Stockholms innerstad. Det innebär, menar han, att nya idéer och nya sätt att tänka blir starkt begränsade. Andersson skriver: ”Det finns inte längre några underutnyttjade delar av innerstaden där medborgare med små resurser kan bo medan de prövar nya idéer eller startar verksamheter. Långsamt men effektivt knuffas allt som inte har med kvalificerad tjänsteproduktion eller exklusiv handel ut från innerstaden.” Drömmen om vår huvudstad som ett kreativt centrum tycks alltså vara ett minne blott. Malmö och Göteborg framstår mer än någonsin tidigare som värdiga konkurrenter till Stockholm. Uppsala nämns talade nog inte. Det hade varit spännande att ta del av Anderssons syn på Sveriges senaste storstad. Uppsalas stadskärna runt Stora torget är i stort ett lika modernistiskt projekt som något av dem som nämns i Vykort från Utopia.

Ola Andersson är ganska dystopisk. I sina två avslutande kapitel kommer en gnutta ljus och han berättar hur han själv ser på ett Stockholm som löst sina problem. Han beskriver en dynamisk stad, med slingrande gator, småbutiker och spännande möten. Hans dröm är vacker och lockande, han avslutar: ”Det är inte ens en dröm. Det är så här städer ser ut. Dessa gator finns inte bara i Europa utan också i Stockholm. Precis så här ser de attraktiva stadsdelarna i Stockholm redan ut. Men de är få och det urbana området begränsat. [...] De som inte är miljonärer och saknar kontakter är fördrivna till en stadslös storstad utan gator där utbyte av tankar, idéer, varor och tjänster inte kan bli annat än torftigt.”

Ola Anderssons bok ska läsas av alla dem som på olika sätt verkligen vill vara med och påverka vår stadsplanering. Jag hoppas att våra politiker som planerar vår stad läser den – nu.