På Göteborgs naturhistoriska museum tronar en afrikansk elefant, monterad mellan 1949 och 1952, som fortfarande anses vara en av de bäst monterade elefanterna i världen. Jag har aldrig sett den i verkligheten, det står nu högst upp på listan över saker jag ska göra nästa gång jag besöker staden, men jag har betraktat den på de bilder som finns på museets hemsida. Noga. Den är så väldig, så monstruös och så värdig på samma gång. Så oupphörligt fascinerande. Det är Mattias Hagbergs bok Herredjuret som väckt detta oproportionerliga intresse för en uppstoppad elefant, död sedan drygt 60 år och som jag aldrig varit i närheten av.
Den som fällde, fraktade hem och monterade den afrikanska elefanten var konservatorn, naturfotografen och jägaren David Sjölander (1886–1954). Elefanten var hans kronjuvel, hans ojämförliga fjäder i hatten – en dröm som kostade honom livet, enligt hans närstående. Trots sjuklighet och relativt hög ålder fanns det inget som hindrade honom från att arbeta varje dag och kväll med elefantens färdigställande efter hemkomsten från Angola (dåvarande Portugisiska Västafrika). Arbetet tog tre år. Något år senare drabbades Sjölander av en hjärnblödning under en av sina många resor till Lappland, och kort därefter avled han på sjukhus i hemstaden Göteborg.
Nu har Sjölander också, snart 60 år efter sin död, blivit huvudperson i Mattias Hagbergs Herredjuret. Här framträder den för andra än invigda tämligen okände Sjölander både som ett verkligt människoöde och som en drömd gestalt. Boken skulle kunna beskrivas som en litterär biografi med fiktiva inslag, eller som i baksidestexten ”en historia på gränsen mellan dröm och verklighet”. Hagberg skriver sitt porträtt och sin fantasi om Sjölander om vartannat, och han skriver till honom. Jaget riktar sig till Sjölanders du, som i ett försök att leverera en berättelse från framtiden till den döde konservatorn. Det hela är mycket effektfullt, men metoden är förstås inte oproblematisk.
Vare sig på omslag eller på förlagets hemsida uppges vilken genretillhörighet Herredjuret kan tänkas ha. Den kallas rätt och slätt för ”bok” eller ”historia”. Det finns något befriande i detta att skippa etiketterna och låta berättelsen verka i läsaren mer förutsättningslöst, men jag blir ändå brydd. Förutom de suggestiva passager där bokens jag drömmer mardrömmar om elefanten och Sjölander, betraktar jag det hela som i stora drag biografiska fakta om en synnerligen intressant person i svensk naturvetenskapshistoria. Misstar jag mig då? Det är det jag inte riktigt vet.
På ett sätt framstår Herredjuret som en mindre släkting till Joyce Carol Oates Blonde eller Alexander Ahndorils Regissören – en fiktiv berättelse om en verklig person. Men här finns inga brasklappar om vad som är uppdiktat och inte, ingen uppmaning till läsaren att hon måste förstå att författaren hittar på. Det är förvirrande. Men: Herredjuret är en remarkabel bok. Det är Mattias Hagbergs språk och litterära stil, men kanske framför allt Sjölanders liv i sig, som ändå gör att all genreförvirring förlåts.
Herredjuret – titeln syftar förstås på människan och hennes självuppfattning – eskalerar från fascinerande och lockande exotism till att bli alltmer klaustrofobisk och ifrågasättande av grundvalarna i Sjölanders liv. Sjölander själv tecknas som en passionerad människa i början och som en besatt koleriker mot slutet. Att det kunde ske med sådan mani, detta att till varje pris återskapa – dött liv. Att säga sig vara en djurälskare och deras beskyddare, men samtidigt dräpa dem ett efter ett bara för att bygga upp dem igen, till föremål för människans blick. Men Hagbergs uppgörelse är i första hand inte den med Sjölander och de val han träffade, utan istället med sig själv (eller diktjaget) och samtidsmänniskan.
”Jag är ett djur. Jag skriver meningen gång på gång i anteckningsboken. Märkligt nog känns påståendet obehagligt, som om jag skulle smutsa ner mig själv” heter det när berättarjaget konfronteras med det perversa i sin fascination för Sjölanders elefant. En bitter smak i munnen gör sig påmind. Herredjuret är först som sist berättelsen om och uppgörelsen med hur människan sätter sig till doms över djuren, hur hon tar sig rätten till deras liv, att göra med dem vad hon vill. Hagberg nagelfar så också historien om kolonialism, en berättelse som inte, trots att vi gärna vill tro det, nått sitt slut.
Det är så välskrivet, så intressant, så svindlande – Hagbergs bok kommer att följa mig länge. Sjölander och hans elefant likaså. Jag bara en randanmärkning: David Sjölander var en lidelsefull fågelkännare, det skriver Hagberg mycket om. Han skulle nog ha uppskattat om hans ”levnadstecknare” haft koll på att pilgrimsfalken och jaktfalken inte är en och samma fågel.