Drömlandet i ironisk belysning

I Gerda Anttis nya novellsamling Ungjävlar står barnen i centrum. Både de som är små och skyddslösa och de som i vuxen ålder utvecklats till egotrippade divor som utnyttjar eller försummar sina åldrade föräldrar.@3a Text:I titelnovellen får läsaren närvara vid en domstolsförhandling där det skall avgöras vem som skall ha vårdnaden om två tonåriga flickor som både "knaprar" och tar sprutor. Är det mamman, som redan har fem ungar på fosterhem eller skall de, som pappan vill — han som blev kär i en kille och lämnade familjen — tas in på behandlingshem? Och vad skall hända med den femåriga pojken som luktar smuts och är dålig på att prata eftersom ingen pratar med honom hemma, där bara skriks det. Han hade förstås kunnat bo hos farmor, om det inte varit för att hon vill kunna festa och träffa sina pojkvänner.I de övriga novellerna är misären inte lika bråddjup, men i boken förs genomgående en engagerad diskussion om tillståndet i Sverige, detta drömland där det mesta är gratis, men där de flesta går runt ochär olyckliga och ingen tar ansvar för någon annan, eftersom man förväntar sig att de sociala myndigheterna skall göra det.Vi får bl a möta den utbrända kvinnan vars man är arbetslös efter it-kraschen, en lärarinna som är så ensam att hon låter sig förföras av en Chopinspelande solochvårare, och en drygt sjuttioårig kvinna som insett att hon saknar en given plats i ett samhälle där medelåldern på något sätt försvunnit: "Ungdomen i dag varar till 50+ och det blir nästan 60, och efter 63 går det brant utför, och efter 63 är man ingenting." Problemet, resonerar hon, är att det aldrig visas gamla ansikten i tv, "inte ens i skrynkelreklamen törs de visa upp en riktig skrynkla".Även om tonen ofta är lättsam och humoristisk är det en tämligen nedslående bild av tillståndet i landet som Gerda Antti målar upp i sina noveller. Skarpast blir samhällskritiken i den sista och längsta, Platsen där vi bor, som handlar om Kerstin som startat en diskussions­klubb för pensionärerna på orten där de kan lufta sitt missnöje med kriminaliteten, politikernas skrävel, utlänningarna och de ständiga nedskärningarna. "En hälsoventil", kallar hon det.Gerda Antti har en skarp och vaken blick för samhällets alla skavanker och paradoxer. Svidande ironisk och bitande kvick skriver hon om politiker som sitter i taxin mellan uppdragen och debattprogrammen och tänker på de sämsta ställda som inte har råd att åka taxi, "det måste vi ändra på", och om vuxna barn som besöker sina åldrade föräldrar i glesbygden på somrarna när de vill bada. Resten av tiden skriver de brev till kommunen för att tala om allt som kommunen borde göra för deras mamma, "allt det som de inte kan eller vill göra själva".Det är för det mesta både underhållande och tänkvärt, och när det gäller integrationspolitiken, inte alltid politiskt korrekt. Man skall älska mångkulturen, konstaterar Kerstin, "med allt vad den kan innebära, och när jag nu inte gör det, är det då verkligen inte ett allvarligt och stort fel på mig?"I Ungjävlar ägnar Gerda Antti dock inte lika stor omsorg åt den litterära gestaltningen som åt samhällsanalysen. Språkligt sett är novellerna t ex av det enklare slaget. Gerda Antti skriver i en tradition som ligger det muntliga berättandet nära; hennes prosa är lättflytande och opretentiös, och tilltalet är förtroligt. Stilen är dock densamma i praktiskt taget alla novellerna, och eftersom tematiken och karaktärerna är intill förväxling lika är det svårt att hålla isär de olika texterna. I berättelse efter berättelse möter läsaren kvinnor i övre medelåldern vars karlar antingen dött eller övergett dem, som försöker förlika sig med insikten om att livet faktiskt blev något av en besvikelse. Tendensen till upprepning är besvärande, och gör läsningen enahanda.Den litterärt mest gedigna novellen och den enda som faktiskt stannar kvar i minnet har betecknande nog en huvudperson som avviker skarpt från de övriga karaktärerna i boken, och som har föga gemensamt med författaren själv. Det är Joakimlördag handlar om en man med missbruksproblem som skall ha sin son på besök en helg. Socialarbetarna kommer för att inspektera lägenheten, han lånar pengar för att kunna hyra en video åt grabben och lovar sig själv att den här gången skall han inte dricka. Men öl är ju inte farligt, det dricker ju varenda människa, och eftersom soc ändå kommer att skrika sprit sprit så kan man väl lika gärna ta sig en liten också.Skildringen av hur Joakimlördagen obevekligt går mot sin lika förutsägbara som förfärande upplösning är inte bara ypperlig gestaltad, den är också en påminnelse om att Gerda Antti kan om hon vill.