Dräpande ironisk poet

Dragningen mot det absurda är ett av de utmärkande dragen i Ulf Karl Olov Nilssons i dag utgivna diktsamling, Block. Boken ger prov på det bästa och det sämsta hos den språkmaterialistiska poesin, skriver Bo Gustavsson.Ulf Karl Olov Nilsson är en experimentell poet i den språkmaterialistiska skolan. Hans nya bok Block består av blockliknande texter utan styckeindelning och den avslutas av ett pseudo­akademiskt efterord där Nilssons poetik eller metod beskrivs i en essä av Jonas Magnusson. Magnusson ­(eller Nilsson själv?) redogör här in i minsta detalj för tekniken och inspirationskällorna i de enskilda dikterna men samtidigt glömmer han bort att en diktares intentioner aldrig kan förklara texterna i sig.Två stilistiska grepp tycks dominera i Block: katalogiseringen och den absurdistiska berättelsen. I en text katalogiserar Nilsson alla tänkbara sjukdomar i alfabetisk ordning och i en annan text hittar han på Jesu stamtavla bestående av städer snarare än släktingar. Och de absurdistiska berättelserna duggar tätt på boksidorna som för övrigt saknar paginering vilket förstärker intrycket av en kompakt framvällande ordmassa. Ulf Karl Olov Nilsson är med andra ord en poet som inspireras av idéer och metodiska grepp snarare än av upplevelser eller känslor. En god språkmaterialistisk poet bör ju sky allt vad lyrisk subjektivitet heter.Block är en mycket rolig bok, det ska genast sägas. Jag skrattade ofta och gott när jag läste den. Ändå verkar Nilsson ängsligt gömma sig bakom sin egen poetiska metod. Att uttrycka subjektiva känslor skulle ju vara synonymt med kätteri för en språkmaterialistisk poet. Men ibland bildas sprickbildningar i de kompakta textblocken och då visar sig en bortträngd stark livsångest. Dikterna i Block handlar egentligen om hoten som får ytan i våra genomtrygga liv att krackelera: sjukdomar, våld, olyckor, död. Diktjaget upplever världen som på en gång plågsamt obegriplig och tryggt ombonad. Ur detta känslokomplex uppstår den desperata livskänslan i boken vilket kräver att Ulf Karl Olov Nilsson gör bruk av hela sin språkliga virtuositet för att den ska kunna hållas i schack. I följande textavsnitt rådbråkar han syntax och semantik för att gestalta ett medvetande som upplever maktstrukturerna in i själva tanken och språket. Därmed lyckas han bryta ner maktstrukturerna till ett hemligt stammande idiom för motstånd om något annat.Man vill i det längsta. Hur obehagligt det kanvara. Vi har dragit. Öppningar in. I systemet. Detfår bara inte finnas. Otroligt konkret. Sammaambitioner med. Som inte har sagt något. Fördet som er. Brukar göra. Ska bara inte få hända.Det finns ett starkt dekonstruktivistiskt drag i Nilssons nya texter. Han dekonstruerar med dräpande ironi det offentliga språkbruket i Myndighetssverige, ett slags Newspeak i Orwells anda. Det är en minst sagt dystopisk bild av det samtida Sverige som kommer till uttryck i Block. Individen är styrd inte bara av staten eller systemet utan även av sina egna psykiska processer och i grund och botten av de mänskliga livsvillkoren. Den klaustrofobiska panik som då blir följden neutraliseras av en absurdistisk rebelliskhet och en lika absurdistisk humor. Texterna i Ulf Karl Olov Nilssons nya bok är skrivna i den radikala negeringens tecken, en negering som till sist tycks drabba även det poetiska projektet då boken avslutas med proklamationen: "Det är slut och det räcker."Block ger prov på det bästa och det sämsta hos den språkmaterialistiska poesin. Texterna är på en och samma gång friskt nyskapande och monotont statiska. Det blir helt enkelt för mycket metod och för lite poesi vilket är typiskt för de unga poeter som tillhör den språkmaterialistiska skolan. Ändå vitaliserar de den svenska poesiscenen genom att i sitt organ tidskriften OEI introducera nya idéer och teorier om skrivandets konst. Ulf Karl Olov Nilsson medverkar då och då i OEI och dessutom är han en av redaktörerna för den likasinnade tidskriften Glänta.