Jag vet precis när mitt förhållande till Lars Norén började. Jag minns det så exakt, inte bara för att det var mitt första möte med Norén, utan också för att det var min första verkliga upplevelse av teaterns väldiga kraft. Det ironiska är (och kanske är detta talande för min generation) att det inte var på teatern, utan framför tv:n, detta möte ägde rum. Det här var dock på den tiden då det i viss mån fortfarande fanns en tv-teater, då SVT fortfarande bemödade sig att göra tv-anpassade versioner av uppsättningarna de spelade in och inte som idag filmar föreställningarna rakt av från scenen, vilket ju inte tillnärmelsevis gör själva teaterupplevelsen rättvisa och dessutom resulterar i usel tv.
Hursomhelst, det var en tv-version av ”Personkrets 3:1”, kronan i Noréns 90-talsproduktion och kanske alltjämt det bästa han har skrivit, som så totalt knockade mig den där gången. Det är en brutal pjäs om ”förnedringens proletariat”; narkomaner och utslagna. Det var inte bara den omskakande skildringen av den avgrundsdjupa mänskliga misären som drabbade mig, utan också den geniala konstnärliga gestaltningen, det musikaliska språket, de drastiska replikväxlingarna, ja jag skulle rent av vilja säga ”det sköna” mitt i eländet. Det var också då jag insåg vilken storartad konst skådespeleriet kan vara. Aldrig har jag sett någon skådespelare på en scen åstadkomma vad jag såg den helt makalösa ensemblen prestera där på tv.
Nu har det gått 16 år sedan jag skakades av den där omvälvande upplevelsen och imorgon, 9 maj, fyller Lars Norén 70 år. Detta firas bland annat med att två tjocka volymer, där de senaste femton årens Noréndramatik samlats, ges ut. Alltså ganska precis pjäserna efter ”Personkrets 3:1” och framåt. Det är två minst sagt rejäla luntor. Noréns produktivitet är oerhört imponerande. Det är ju inte bara pjäserna, utan också de uppmärksammade dagböckerna, som kommit till under dessa år. Samtidigt som han hunnit med att vara konstnärlig ledare för Folkteatern i Göteborg och själv regisserat en hel del (vilket han dock ska ha slutat med nu). Och allting han skriver håller hög klass. Jag tror att Norén är en av få, kanske den enda, i svensk samtida litteratur och teater som faktiskt går att kalla geni.
De två till födelsedagen utgivna volymerna bär undertitlarna ”Samhälle” och ”Terminal”. De fångar de två huvudspåren i de senaste årens dramatik, den mer samhällsorienterade å ena sidan och de mer existentiellt orienterade terminalpjäserna å den andra. Samhällspjäserna kan sägas bygga vidare på 90-talspjäserna ”En sorts Hades”, ”Personkrets 3:1” och ”Skuggpojkarna”. Det är vansinnigt tung läsning, förmodligen det mest obarmhärtigt mörka som skrivits om vår europeiska samtid. ”Anna Politkovskaja in memoriam”, som handlar om barnprostitution, är skoningslöst stark i sin avskalade enkelhet. ”Akt”, som ekar tydligt av Pinter, är tyngd av skuld och psykisk terror. Här tecknas bilden av ett samhälle där våldet hela tiden bubblar under ytan. Plötsligt exploderar det, som i ”Kyla” eller ”Fragmente”. Det är oerhört otäckt.
I de så kallade terminalpjäserna finns en stillhet som kontrasterar mot samhällspjäsernas våldsamma eruptioner. De rör sig ofta i ett slags dödens väntrum. Det är avklarnat, reducerat, poetiskt. Det är omöjligt att inte jämföra med Jon Fosse. Och de olika spåren i Noréns författarskap, som ofta kan löpa parallellt, är fascinerande. Ofta har jag tänkt att Norén i sin dramatiska produktion hela tiden byggt upp och rivit ner, gjort radikala omstarter. Från 80-talets O’Neillska familjehelveten och borgerliga kvartetter, via 90-talets döda pjäser och infernolika nedstigningar i samhällets nedersta skikt, till 00-talets terminalpjäser och stramt poetiska meditationer.
Men där finns också en kontinuitet. Som Mikael van Reis påpekar i efterordet till en av volymerna, har Noréns författarskap kanske snarare rört sig i cirklar. Han bryter både upp och vänder åter. Ständigt. Så kan man se hur Norén i de avslutande pjäserna i de båda volymerna, i samhällspjäsen ”Fragmente” och terminalpjäsen ”3.31.93”, återvänder till en form som starkt påminner om ”Personkrets 3:1”. Så har ännu en cirkel slutits.
Återstår väl då bara att säga ett stort grattis till födelsedagsbarnet. Själv kan jag inte riktigt släppa tanken på att det en dag skulle vara fantastiskt att också få gratulera till det där särskilda litteraturpriset. 1969 Beckett, 2005 Pinter och 20?? ett delat pris till Fosse/Norén. Det skulle vara en snygg cirkel för Akademien att sluta.