Dramatisk kamp om andliga makten

Kyrkorådet i Öregrund utfärdade 1879 predikoförbud för "alla mormonpredikanter, vad namn de än bära, framför andra C.P. Larsson, samt alla baptister, metodister och waldenströmmare". Denna uppgift hittar man i Oloph Bexells bok om Sveriges religiösa utveckling från cirka 1865 till 1900-talets början. Volymen är den näst sista i verket Sveriges kyrkohistoria (red Lennart Tegborg). Bexell citerar också några rader av Uppsalaprästen Mats Åmark, som målande beskriver hur det kunde ha sett ut i en svensk kyrka under 1800-talet:Det har funnits en tid då ? det i bänkarna låg fullt med tobaks- och snusbussar och psalmboksblad; då altaret, täckt med svart vaxduk, vid nattvardsgången stod fullsatt med vinbuteljer, kanske på klumpiga träbrickor; då prästen gick för altaret i ljus eller spräcklig överrock, under det att en grönaktig, smal prästkappa som en svans nerhängde längs ryggen och under vägen uppvirvlade en sky av damm.Var och en som är intresserad av det svenska religiösa livets historia måste känna obehag vid läsningen av dessa citat. Vilken ofördragsamhet, vilken stillöshet! Bexells eget omdöme är också att Svenska kyrkan under 1800-talet "var som ald-rig tidigare i sin historia i grunden ifrågasatt". Till stor del var detta, menar han, dess eget fel, eftersom den inte hade lyckats bemästra "de problem som kom i fokus". Bristerna ledde till att många sökte och fann sina andliga upplevelser på annat håll, främst inom de rörelser som författaren kallar "ny-evangeliska". Men underrrubriken till hans bok har två led, inte bara folkväckelse utan också kyrkoförnyelse, den som Svenska kyrkan själv, i insikt om det svåra läget, svarade för.Dramatisk utvecklingHur föreställer vi oss det sena svenska 1800-talet och begynnelsen av det därpå följande århundradet? Förmodligen tänker vi på de ökade sociala motsättningarna och den framväxande arbetarrörelsen, på strejker och rösträttsstrider, på emigration och unionsbråk etc. Vi betraktar kanske tiden som turbulent. Men mera dramatisk än den politiska utvecklingen var faktiskt den andliga, som Oloph Bexell för några år sedan åtog sig att beskriva och analysera. Han har skilt sig från det hart när omänskligt stora uppdraget med all heder och dessutom har framställningen blivit spännande som en god deckare. En rad teologer och andra specialister inom skilda områden har kompletterat huvudtexten med fördjupningsartiklar och faktarutor.I tidigare delar av kyrkohi-storien har påpekats att krisen inte kom plötsligt. Det fanns väckelserörelser inom kyrkan, verksamma redan under 1800-talets första hälft. Synen på nattvarden som ett nödvändigt nådemedel för varje kristen människa hade börjat urholkas redan under upplysningstiden. Men på 1850- och 1860-talen kom något nytt. Parallellt med en allmänpolitisk frigörelse, dvs skråtvångets borttagande, kommunallagarna, representationsreformen etc, blev kyrkans kontrollmöjligheter starkt försvagade. Människor fick ökade legala möjligheter att utanför den bedriva kristen verksamhet.Anknytning till UppsalaMen att det inte alltid gick smärtfritt till illustrerar citatet från Öregrund. Ett problem var att folk i allmänhet — på goda grunder — betraktade kyrkan som statens förlängda arm. Prästen var skyldig att i samband med gudstjänsten läsaupp kungörelser, något som stundom kunde ta flera tråkiga timmar i anspråk. Han var bunden av den ed han svurit och som ställde honom inte bara i Guds tjänst utan också i Konungens.Man kan, utan att hänge sig åt lokalpatriotiskt övermod, konstatera att åtskilliga av de kyrkohistoriska händelser som Bexell tar upp har klar anknytning till Uppsala. Särskilt betydelsefull blev en gudstjänst pingsten 1876 i Lutherska missionsföreningens hus. (Det låg vid Kungsgatan och kallas numera Gamla Missionskyrkan.) Nattvarden firades där av 300 personer, enligt kyrkans officiella liturgi och under ledning av P P Waldenström, som var prästvigd. Emellertid föreskrev lagen att nattvard endast fick anordnas i en kyrka och prästen fick bara utdela den i den församling där han själv tjänstgjorde. Redan tidigare hade Waldenström, som inte bodde i Uppsala utan var lektor på annat håll, irriterat kyrkans ledning. Han hade en annan syn på relationerna mellan Gud och männi-skan än den officiella, en "försoningslära", som Bexell utförligt och pedagogiskt förklarar. Nattvarden i Uppsala fick till följd utdragna juridiska processer.Myndighetssverige gick strävt emot Waldenström. Men han var ståndaktig och lämnade både prästämbetet och den mera kyrkotrogna Evangeliska Fosterlandsstiftelsen, som han hade tillhört. Svenska Missionsförbundet, vars medlemmar ofta (något föraktfullt!) kallades waldenströmmare, tillkom genom hans och and-ras insatser 1878.Individuell gudsupplevelseMotsättningarna mellan frikyrkofolket och de statskyrkliga blev allt tydligare. Debatternas art kan förvåna dem som i vår tid vant sig vid mera ekumeniska tongångar. Det officiella Sverige, som dominerade pressen, hånade grovt alla "frimicklar" i artiklar och skämtbilder. Waldenström drog sig å andra sidan inte för att i en tidskrift 1882 jämföra den svenska kyrkomyndigheten med det statliga bordellväsendet i det wilhelminska Tyskland. Hans trosfränder och andra frikyrkliga hävdade att en nattvard, som inte firades av troende kristna var helt verkningslös. Grunden för Missionsförbundets aktivitet var en individuell gudsupplevelse, men dess krav på snabba avgöranden kunde, som Bexell uttrycker det, innebära "andlig brådska". Längre fram blev Waldenström mera återhållsam i sina yttranden, påverkad av sin politiska verksamhet. Både P P Waldenström och kyrkans främste talesman, ärkebiskop Anton Niklas Sundberg var under många år aktiva riksdagsmän.Nödvändigheten av omvändelse kom till ännu starkare uttryck inom Frälsningsarmén; man skulle bokstavligen böja sig vid botbänken. Rörelsen, av engelskt ursprung, fick sin förs-ta egna svenska kårbyggnad (1883) just i Uppsala. Ledare för Frälsningsarmén i Sverige var småländskan Hanna Ouchterlony. Hon blev, i kraft av rörelsens jämställdhetsprincip, den första bland svenska kvinnor att offentligt framträda som talare. Motståndet mot kyrkan kom också från de politiskt radikala, främst socialisterna. 1880-talets arbetarrörelse präglades, säger Bexell, av "en militant ateism". I en profan "katekes", skriven av skräddarmästaren C M Martin omtalades prästen som en "i maskeraddräkt utstyrd hycklare".Mångskiftande religiös kartaMen vad gjorde Svenska kyrkan själv? "Öppnade man moteld", för att använda Frälsningsarméns språkbruk? Bexells framställning kan i sammanhanget möjligen te sig namnrik i överkant, men därmed vill han visa att det fanns åtskilliga präster, som i sina trakter fick stor betydelse för den andliga utvecklingen och som profilerade den. De gav åt Sverige en rik och mångskiftande religiös karta. Deras predikosamlingar och andra uppbyggelseskrifter spreds emellertid inte bara lokalt utan över hela landet. När man läser bokens specialartikel om tryckpressarna i det andliga livets tjänst av Harry Lenhammar häpnar man över tidens effektiva marknadsföring, både inom Kyrkan och frikyrkorörelserna. Barnavännen, en söndagsskoltidning som Uppsalaläraren Johan Gauffin startade 1883, nådde exempelvis en upplaga om 40 000.Beträffande Svenska kyrkans verkningsmöjligheter i en brydsam tid bör nämnas att diakonin, den kristna kärlekstjänsten, engagerade många. I Uppsala finns ännu som ett exempel på denna aktivitet Sa-mariterhemmet, grundat av Ebba Boström. Den yttre missionen var också en angelägenhet för Svenska kyrkan; dess missionsstyrelse hade tillkomit redan på 1870-talet. För liturgisk förnyelse och handboksarbete stod i synnerhet Uddo Lechard Ullman, som blev biskop i Strängnäs. Vidare var intresset för att bygga nya kyrkor och att restaurera de gamla särdeles stort vid 1800-talets slut.Trots all kyrkoverksamhet kände sig många präster föga uppskattade, ofta förhånade under 1880- och 1890-talen. Inte minst modfällda var de ynglingar som stod i begrepp att bedriva teologiska studier. Den nya bibelkritiken, som inte bara förutsatte en exegetik till försvar för den kristna tron utan också en historisk-filologisk granskning av texterna, skakade hela deras tillvaro.En ung man, Axel Johansson, som kom från ett fromt hem, drabbades av tvivel och avbröt sina teologiska studier. Han blev i stället journalist och senare chefredaktör för den liberala och tämligen kyrkokritiska tidning, som grundats i Uppsala 1890. En annan teologistudent greps också vid mötet med den nya exegetiken av ångest. "Allt tycktes störta samman under ens fötter", skrev han många år efteråt. Han lyckades dock förena tro och vetande och blev senare biskop i Västerås. Hans namn var Einar Billing.Söderbloms lyckönskanI denna för kyrkan brydsamma sekelskiftesatmosfär framträdde Nathan Söderblom. Han hade just blivit professor vid Uppsala universitet och vände sig efter sin installationsföreläsning den 24 september 1901 särskilt till teologistudenterna. Han pekade på alla de stora uppgifter som låg framför dem, till gagn för människorna och för Svenska kyrkan. Han upprepade flera gånger orden: "Jag lyckönskar eder." Med detta citat slutar Oloph Bexell sin framställning. Scenen i Uppsala universitets aula visar fram emot den följande tiden i den svenska andlighetens historia, förvisso alls inte problemfri men obestridligen kännetecknad av ökad samarbetsvilja hos aktörerna.