Drabbande om sorgens logik

"Man sätter sig ned för att äta middag och livet som man känner det tar slut." Detta är en rad som upprepas som ett mantra genom Joan Didions senaste till svenska översatta bok, Ett år av magiskt tänkande.
Att livet kan förändras på ett ögonblick blir hon varse när hennes make sedan fyrtio år, John Gregory Dunne, drabbas av en hjärtattack medan hon står och förbereder middagen, en helt vanlig kväll. Återupplivningsförsöken är fruktlösa och han dör på vardagsrumsgolvet. Samma dag har paret varit och hälsat på deras enda dotter Quintana som ligger på sjukhusets intensivvårdsavdelning, svävande mellan liv och död i en allvarlig infektionssjukdom. Hon återhämtar sig så småningom men drabbas efter faderns begravning av en omfattande hjärnblödning, vilken hon tyvärr inte överlever enligt följebrevet från förlaget.

Det är dessa båda livskriser, förlusten av maken och dotterns sjukdom, som Ett år av magiskt tänkande handlar om. Den utspelar sig året efter Didions makes död och beskriver hur hon, parallellt med dotterns rehabilitering, försöker skapa sig ett nytt liv i vakuumet efter det som så abrupt tagits ifrån henne. Det är ett år då hon ser tillbaka på sitt och Johns gemensamma liv, i synnerhet deras sista tid tillsammans, och läser böcker om sörjandet processer i ett försök att förstå sitt eget förvirrade men ändå logiska beteende i sorgens olika faser.
Joan Didion har skrivit ett dussin böcker, varav en handfull romaner. På svenska finns till exempel Kalifornien som kom ut 2006. Den nya boken har fått mycket uppmärksamhet i USA och bland annat belönats med National Book Award, ett av de mest prestigefyllda amerikanska litterära priserna, och det är inte svårt att förstå varför. Ett år av magiskt tänkande är en mycket stark bok, välskriven, närgången och djupt berörande, utan att bli sentimental eller högtravande.

Trots att boken beskriver ett känslomässigt kaos är den skriven i en anmärkningsvärt nykter och redogörande ton. Joan Didion analyserar sig själv med en häpnadsväckande klarsynthet. I kärnan av det som hon kallar "sorgens förmåga att rubba sinnet" finns hennes vägran att acceptera att John faktiskt är död. På ytan var jag helt och hållet rationell, konstaterar hon. För en utomstående betraktare verkade det som om hon förstått att döden var oåterkallelig: hon hade gått med på obduktion och ordnat med kremering och begravning. Däremot kunde hon inte förmå sig att göra sig av med Johns skor och kläder, och det var först i efterhand som hon förstod att det var för att han skulle kunna behöva dem om han kom tillbaka. Av samma anledning avböjde hon att låta donera hans organ.
Innerst beskriver boken den mödosamma vägen fram till insikten om att döden faktiskt är definitiv och slutgiltig, och att vi måste släppa taget om de avlidna - låta dem bli fotografiet på byrån, som Didion uttrycker det - om vi själva skall kunna leva vidare.

Ytterligare något som utmärker detta år av magiskt tänkande är det hon kallar sitt "symboliska seende", hur i sig betydelselösa händelser, tiden innan dödsfallet, i efterhand blir viktiga och uppfattas som förebud och tecken.
Bokens styrka ligger framför allt i att Joan Didion blottar logiken i sorgens skenbart irrationella plåga och raseri, vilket gör den begriplig och mindre skrämmande. Det är därför en bok som säkert kan fungera som tröst och stöd för den som befinner sig i samma situation, och som de flesta av oss tyvärr nog kan räkna med att få nytta av, någon gång under livet. "Sorg visar sig vara en plats som ingen av oss känner till förrän vi når fram till den", skriver Joan Didion, och hon har säkert rätt, men efter att ha läst hennes bok tycks den likväl mindre främmande.

Drabbande om sorgens logik

Välskriven, närgången och djupt berörande skriver Catrin Ormestad om Joan Didions bok Ett år av magiskt tänkande.