”Det var ett krig mellan pionjärer på synlighetens område istället för mysteriernas. En kamp till sista blodsdroppen om vem som lyckades erövra mest utrymme i medierna, inte på jorden.” Karakteristiken av vår samtid är benhård i Silvia Avallones ”Marina Bellezza”. Tanken att alla numera bara vill ”synas i media” kan lätt bli slentrianmässig och onyanserad, men när Avallone griper sig an ämnet rör hon sig långt från de trötta klyschorna och blottar den spricka i tiden som markerar en skiljelinje mellan människans lust att upptäcka världen och hennes vilja att själv utgöra den. Eller åtminstone – dess mittpunkt.
Samtidens glömda och gömda Italien – landets skuggsidor – var ämne för Silvia Avallones omåttligt framgångsrika debutroman ”Stål”; om kuststaden Piombino där livet och samhället kretsar kring stålverket Lucchini. Där växer bästa vännerna Anna och Francesca upp i ett sunkigt område och i dysfunktionella familjer, och med dystra framtidsutsikter. Den unga italienska generationens bristande hopp är ett öppet sår också i ”Marina Bellezza”, som utspelar sig i avfolkade alpbyar med nedlagda industrier. Det är bilden av ett samhälle i finanskrisernas spår, där de vägval som står till buds för unga människor är att antingen fly och uppgå i mediekändiskarusellen eller att söka sig tillbaka till ett slags lantlig ursprunglighet.
Marina och Andrea väljer motsatta vägar. Hon är den som drömmer om att bli känd sångerska i tv, hans projekt är att stanna kvar i trakten och förvalta farfaderns arv som mjölkbonde. De representerar ytterligheter och i dessa förenas och förtärs de. De är förälskade. En aldrig utredd eller utläkt ungdomskärlek blossar upp på nytt vid ett oväntat möte, och snart är de indragna i en storm av passion, vrede, kärlek och lojalitet. ”Marina Bellezza” må vara en högaktuell roman om krisens Italien, men den är mer än allt annat en kärlekshistoria av evigt snitt; en Romeo och Julia i det moderna Italien. Saker går åt helvete dem emellan, gång på gång, men banden och begäret är för starka för att de ska kunna låta bli.
”Längtan och begär hör livet till, precis som våld. Att bli vuxen är att kunna hantera längtan och våld”, tänker den 27-årige Andrea som vet att han är vuxen nu, men som också vet att den tanken har mycket lite bäring på verkligheten. Hans pulserande hjärta är inget som låter sig hanteras, även om han gör sina försök där han isolerar sig i sin hyrda lada med sina inköpta kor och varsamt producerade ostar. Andreas längtan efter ursprunglighet är genuin men också en konsekvens av desillusionen, och den inre kamp han för är romanens mest drabbande – trots att den vilda, hämningslösa och trasiga Marina Bellezza är dess mesta huvudperson. Men genom att låta deras båda väsensskilda världar mötas och nötas mot varandra, åskådliggör Avallone likheterna mellan att söka isolering och att dra sig mot händelsernas centrum: ensamheten och utsattheten.
Precis som i ”Stål” skriver Silvia Avallone en enkel, klar prosa som gör att man knappt märker att man plöjt dryga 500 sidor förrän det hela är slut. På den tiden har man fått vara med om två människors hela liv, med allt vad de innebär av lojala vänskaper och trasiga familjeband, av förluster och förhoppningar. Det är kanske inte i någon gnistrande hoppfullhet ”Marina Bellezza” till sist landar, det är inte den sortens roman, men här finns ändå ett frö till försoning och ett möjligt gott liv – trots allt. Det stora hoppet står istället att finna i att den italienska samtidslitteraturen begåvats med en författare av Silvia Avallones kaliber.