Domkyrkans stolta lillasyster

Bälinge kyrka är en av de största medeltidskyrkorna i Uppland. Redan i mitten av 1200-talet blev den prebendekyrka till ärkedjäknen vid Uppsala domkyrka och betalade därmed en del av lönen till en av stiftets högsta företrädare. Domkyrkan låg ju ännu i Gamla Uppsala så det fysiska avståndet var litet: sju åtta kilometer högavkastande Upplandslera.

Efter den katolska tiden blev Bälinge prebendeförsamling till ärkebiskopen mellan 1575 och 1922. Nathan Söderblom, som tillträdde som ärkebiskop 1914, var alltså väl förtrogen med denna ”lillasyster” ute på slätten.

Det nära kopplingen till kyrkans högsta ledning kom att gynna Bälinge i form av inventarier, väggmålningar, om- och tillbyggnader och, har det antagits, ett rikt liturgiskt liv. Men det hinner hända mycket under århundradena. Bland annat har målningar av Albertus Pictors verkstad  ”av osedvanligt hög kvalitet, både vad gäller materialet och utförandet” till största delen knackats ned. Det skedde vid omdaningen på 1780-talet, då vi alltså är framme vid den nyklassicism som anges i boktiteln.

Just putsfragment med Albertusmålningar, som blivit till fyllnadsmassor, tillhör de fynd som gjordes vid de arkeologiska och byggnadshistoriska undersökningar som genomfördes av Upplandsmuseet 2008-2009 i samband med en ombyggnation, framtvingad av fukt- och mögelproblem.

Resultatet av undersökningarna, och tidigare kunskap, redovisas sammanhållet i boken. Det första kapitlet handlar om kyrkplatsen och dess omland. Från stenåldern och framåt finns 792 registrerade fornlämningar i socknen. Därefter följer detaljerade redogörelser för kyrkans drygt 800-åriga historia.

I förordet heter det att kunskap och vetenskaplighet stått i centrum för projektet och att boken ska göra de nya rönen ”tillgängliga, användbara och inspirerande för alla människor”. Men här har vi ett problem. Flera av de lärda författarna lever inte upp till de uttalade populärvetenskapliga ambitionerna, de borde ha tyglats hårdare. Då hade vi kunnat undgå en detaljrikedom som ibland skymmer sammanhangen – och får en att bläddra på lite snabbt.

Kanske hade vi också kunnat slippa en rad oförklarade specialtermer (avrad, aedicula, broskverk …) som rimligen inte är självklara för hela kategorin ”alla människor”. Men det finns undantag. Redogörelsen för byggnadsarbetena på 1780-talet knyter till exempel läsaren märkvärdigt nära den tiden: förseningar, krångel och fusk.