Dokument om två särpräglade personer

En ny bok:Hans Hederberg: Sanningen, inget annat än sanningen Sex decennier ur Alva & Gunnar Myrdals liv (Atlantis)Alva och Gunnar Myrdal, båda Nobelpristagare, båda minist­rar, ett socialdemokratiskt idolpar. Oändligt mycket har skrivits om dem, även om strömmen av böcker och artiklar något har avtagit på senare tid. Men så släpptes deras inbördes brev i enlighet med deras egna instruktioner, och då blev det nya böcker. Yvonne Hirdman gav ut deras kärleksbrev under det första intensiva året med titeln De blå kuverten. Kerstin Vinterhed skrev en dubbelbiografi, Kärlek i tjugonde seklet. Och nu denmest ambitiösa: Sanningen, inget annat än sanningen av journalisten och författaren Hans Hederberg.Han har visserligen använt annat material också, men i huvudsak grundas boken på de tusentals brev som de båda Myrdalarna skrev till varandra. Inriktningen är framför allt deras inbördes relationer, medan deras verksamhet förutsätts vara känd.Den vackra illusionenDen tjusiga bilden av två ytterst framgångsrika och jämställda personer som arbetar tillsammans och hjälper och stimulerar varandra är väl etablerad. Särskilt jämställdhetsaspekten spelar en stor roll i den officiella bilden. Alva klarade både man, familj och karriär. Efter sonen Jan Myrdals hatiska böcker om föräldrarna har den vackra illusionen fått sina fläckar, men i huvudsak består den positiva synen på det illustra paret. Kerstin Vinterhed döljer inte sin beundran särskilt för Alva och boken lyfter särskilt fram hennes betydelse för det socialdemokratiska välfärdsbygget.Men Hans Hederberg, som tydligen grävt djupare i breven, har en tydlig distans till sitt ämne. Någon jämställdhet i parets relationer var det inte tal om från början, tvärtom. Alva såg som sin uppgift att hjälpa Gunnar till den storhet som enligt henne var hans öde. Hon tilltalade honom nästan reli­giöst i breven som Herre, Mästare, Eders härlighet och Furste. Gunnar gjorde också en blixtkarriär och blev en mycket ung professor i nationalekonomi som snart överöstes med smickrande anbud och massor av stipendier. Därmed inleddes en lång period då de båda bodde i olika länder.Kriser i förhållandetÄven om de ständigt förklarade varandra sin kärlek och att de längtade efter varandra var det uppenbart att förhållandet genomgick kriser. Den svåraste kom 1941 när det visade sig att inte bara Gunnar hade varit otrogen utan även ­Alva, men det redde upp sig. Alva led av att ständigt få anpassa sig efter Gunnar och att ha ansvaret för hemmet. Visserligen hade familjen flera "jungfrur", men barnen kom uppenbarligen i andra hand, särskilt för Gunnar som helst ville ha dem på avstånd, men även för Alva, som längtade ­efter att själv slå igenom ochþd> få viktiga arbetsuppgifter.Ett verk skrev de tillsammans, boken Kris i befolkningsfrågan, som genast gjorde succé och som ledde till bådas publika genombrott i Sverige. Men därefter var det Gunnar som stod för framgångarna. Så småningom förändrades läget. När barnen blev större och Gunnar hade gjort bort sig som handelsminister blev det Alvas tur. Nu var det hon som fick de glassiga uppdragen i FN, som drev den svenska nedrustningspolitiken i FN och blev minister. Också hennes sejour som svensk ambassadör i In­dien blev en succé, inte minst tack vare hennes nära relation till premiärministern Jawaharlal Nehru, ett förhållande som efter hand fördjupades till vänskap och ännu mer.Vardaglig intimitetAtt detta skulle påverka henne och Gunnar är självklart. Nu var de verkligen jämställda eller kanske till och med hon den överlägsna. Inte förrän de båda avslutade sina aktiva tjänster återgick de till den ursprungliga vardagliga intimiteten.Både Gunnar och Alva var synnerligen aktiva socialdemokrater, men deras ideologi var inte precis den vanliga. Båda var från början elitister och ansåg sig vara ämnade att leda. Ingen av dem var i egentlig mening socialist och de ivrade inte i första hand för förstatligande. Deras ideologiska rötter var inte Marx utan snarare de tidiga franska utopisterna. Målet var att staten skulle lägga livet till rätta för det okunniga folket. Det viktiga var alltså inte ägandet utan den statliga kontrollen. Frihet och individuella val var inte det viktiga.Alvas syn på det kalla kriget var inte att Sovjetväldet skulle besegras utan att det skulle sammansmälta med väst, en "skapande kompromiss" mellan Sovjetunionens sociala utjämning och demokratin i väst. Denna syn på det delade Europa hyste också exempelvis den tyske kanslern Willy Brandt, men den var kontroversiell redan från början och blev alltmer ifrågasatt.Ifrågasatta idéerTiden har i stor utsträckning gått ifrån Alva och Gunnar Myrdal. Hans Hederbergs bok bidrar till detta genom att lyfta fram förhållanden och misstag som tidigare har skymts av parets yttre framgångar. Deras idéer var ifrågasatta ofta redan när de framfördes, och numera åberopas de sällan som auktoriteter. Till och med Gunnar Myrdals internationellt då så uppskattade bok om de svarta i USA, An American Dilemma, anses numera passé.Sanningen, inget annat än sanningen är intressant främst på det mänskliga planet som ett dokument om två särpräg-lade och begåvade personligheter och deras inbördes relationer. Även om det ibland känns som ett alltför intimt ­bökande i två människors känsloliv.