Det har sagts om Sylvia Plath att hennes var självmordsdriftens konst. Samma sak kan sägas om Anne Sexton. Det finns flera beröringspunkter mellan de båda amerikanska poeterna. De led av återkommande depressioner och försökte vid upprepade tillfällen ta sitt liv. Deras diktning balanserade vid dödens rand. Plath begick självmord 1963 och drygt tio år senare 1974 tog Sexton sitt liv 45 år gammal. Hon lämnade efter sig ett författarskap i dödsdriften tecken bestående av sju diktsamlingar och två postumt utgivna böcker. 1967 tilldelades hon Pulitzerpriset. Ett urval ur hennes produktion presenteras i ”Sanningen de döda vet”.
Det är alltför lätt att fastna i Sextons tragiska livsöde och glömma bort hennes poesi. Feministiska kritiker har en tendens att göra just så då de ser henne som en martyr i ett repressivt patriarkalt samhälle. Sexton skildrar kvinnors erfarenheter, men inte på ett ideologiskt sätt. Hon räknas bland de så kallade bekännelsepoeterna, dit bland andra Robert Lowell och Sylvia Plath hör. Det är poeter som skriver öppet och utmanande om sitt eget liv. De skriver terapidikt men det utesluter inte att de är skickliga poeter.
Sextons poesi är ett rop ur utsattheten att vara människa ibland med en absurd humor. Det är en utsatthet som först är plågsamt personlig för att så småningom bli en röst för den moderna människans övergivenhet i ett gudlöst universum. ”Denna ensamhet är bara en exil från Gud,” lyder en formulering. Sextons sista diktsamling utgör ett desperat försök att ta sig ur en sådan exil.