Döden, sveket och skulden

Namn som Randskogen, Buleträsket och Första udden låter som hämtade ur en saga eller en folkvisa och skulle kunna vara det också. Men bara delvis. För i själva verket motsvarar de trakterna kring Hangö, Finlands sydvästra hörn, som hölls ockuperat av Sovjetunionen ett antal år efter andra världskrigets slut. Monika Fagerholms nya roman Glitterscenen med undertiteln Och flickan hon går i dansen med röda gullband knyter i det avseendet an till Augustprisbelönade Den amerikanska flickan. Den rikssvenska utgåvan kom 2005. Men också det färgstarka och udda persongalleriet företer en del likheter. Flera av gestalterna uppträder även här. Språkligt är författaren dock mera bångstyrig än någonsin. Hon lägger sig i tonfall gärna nära talspråkets korthuggna satser, gör tvärvändningar som på en femöring och byter infallsvinkel, driver upp berättarhastigheten genom snabba accelerationer och förflyttningar, lättar på gasen som ingenting alls och låter överdådet styra med en fantasi utan gränser och med en kronologi som följer en helt egen tidsplan. Emellanåt i cirkel. Det är inte alla gånger helt lätt att följa med i dessa oavbrutna tempoväxlingar, associationsflöden på författarens villkor eller återkomster av sådant som redan berättats en gång. Monika Fagerholm har en skapande ingivelse som ingen annan. Den som hoppar på tåget, släpps in på egen risk i hennes diktade värld. Här och var kan det vara lite svårt att hålla linjerna helt klara.

Ändå är det en storslagen bok hon skrivit denna gång om den nödvändiga förlusten av ungdomsårens oskuld som ett villkor för vuxenheten. Men också en roman om utsattheten i människolivet, om döden, om svek och skuld och om den skapande förmågan som den mest betydelsefulla, och i sista hand kanske enda möjliga, vägen genom en i övrigt oöverblickbar och av en sådan myckenhet plåga kännetecknad tillvaro. Monika Fagerholm tar hjälp av myternas värld i detta ur vad som närmast är en existentiell grundupplevelse fabulerade universum. Orfeus som uppsöker dödsriket för att hämta tillbaka sin Eurydike hör hemma i ett sådant sammanhang. Liksom berättelsens vävstol vilken för tankarna till den Penelope, Odysseus hustru, som ideligen repar upp vad hon åstadkommit. Glitterscenens romanbygge kan mycket väl tolkas i en belysning av det slaget. Och även Vinterträdgården, vilken fanns med redan i den förra boken, som en värld av drömmar och med sitt särskilda språk.
Samtidigt är det uppenbart att Monika Fagerholm vid det här tillfället även färdas i kriminalberättelsens grannskap och att hon dessutom sneglat en smula på de tillrättalagda kiosknovellernas glättade värld. Det är dessutom en i de finstilta nyansernas sätt att berätta en historia, väl hemmastadd författare som för ordet. Ibland använder hon sig av prosadiktens idiom för att ge eftertryck åt vad hon vill ha sagt. Den som söker efter trovärdighet i ordets vanligaste mening blir nog dock en smula konfunderad. För Monika Fagerholm är evidensen viktigare än överensstämmelsen med verkligheten. Till vad som är sant eller har hänt i det gripbara livet, förhåller hon sig på sitt eget sätt. Grundtanken är att allt är fiktion.

Det gäller det mesta i romanen, antingen det är frågan om de olika människoödena eller de många händelserna som ofta utvecklas lika oberäkneligt som oförutsägbart. Den som läst Den amerikanska flickan är redan på förhand väl förtrogen med Eddie de Wire. Mysteriet med den unga flickans sällsamma försvinnande är ett tema som återkommer. Men det är andra gestalter som får störst utrymme. En av dem är Solveig som, vid sidan av tvillingskapet med Rita, nu blivit fastighetsmäklare. Bland de andra finns prästdottern Maj-Gun Maalamaa, Suzette Packlén med föräldrar som dör tidigt, strykarungen Doris Flinkenberg, kusinmamman Astrid och den konstnärligt urbegåvade Ulla Bäckström. Den sistnämnda med sitt burriga hår för rentav tankarna till författaren själv. Och så Johanna förstås, en av de mest centrala berättarrösterna i romanen. Om än aningen undanskymd.

Men det är också många fler aktörer i det brokiga sällskap som kommer till tals under skeendets gång. Inflytandet från den frodige fantasimästaren Göran Tunströms diktning är påtagligt. Fagerholm är dock mera rakt på sak, när det gäller tillvarons frånsidor eller inslag som har med ond bråd död att göra. Hennes perspektiv utgår på ett helt annat sätt från en föreställningsvärld, där unga människor prövar sig fram längs olika sätt att leva. Och i en del fall misslyckas. Med katastrofala följder. Monika Fagerholm lägger inga fingrar emellan när det handlar om svek eller mänsklig utsatthet.
Känslorna av sorg eller vemod finns hela tiden på närhåll och färgar många gånger svadans underliggande tonfall. Där kan man säkert hitta en förklaring till den rädsla för tystnad och tomrum som är en av de mest framträdande drivkrafterna i de inblandades liv. En annan aspekt på detta senare är romanens tankar om ett tillstånd av "tabula rasa", där människan är nollställd, ett ingenting, och kan börja ett nytt liv. Ett slags försoning alltså med en livslott som annars knappast är särskilt avundsvärd. Det finns mycket att förundras över och stanna till inför i denna Monika Fagerholms på uppslag så rika berättelse, ofta skriven med åtskillig humor och med en empatifaktor som är oavlåtligt hög.

Döden, sveket och skulden

Storslagen, skriver Bo-Ingvar Kollberg om bokmässeaktuella Monika Fagerholms nya roman Glitterscenen och konstaterar att författaren är mer språkligt bångstyrig än någonsin.