I antologin Döden i medierna. Våld, tröst, fascination skriver Anette Forsberg om uppsvinget för sorg och sorgeyttringar i medierna, om hur medier övertagits kyrkans roll som offentligt rum ”där man definierar, beskriver och hanterar sorgen samt dess ritualer och symboler”.
När jag läser Forsbergs kapitel, ”Döden i nyhetstappning”, är det samma dag som en äldre kvinna medverkar i tv och tidningar för att berätta om sin sambo som just omkommit i en bilolycka. Vi får veta hur hon fick dödsbudet, vad hon tänker och känner och så säger hon fina saker om mannen som ryckts bort.
Denna ordinära mediedag framträder också en ung man som berättar om flickvännen som dött några timmar tidigare, även hon i en bilolycka. Berättelserna är likartade, i hur personer och känslor beskrivs, orden välbekanta från medier och dödsrunor. För efterlevande har det blivit självklart att ställa sig själva och familjealbumet till mediernas förfogande. Anhöriga och vänner vet också, trots chocken, hur saker ska formuleras, enligt modern medial sorgeliturgi.
Rättegången mot den norske terroristen och massmördaren Anders Bering Breivik är ett överdimensionerat exempel på hur icke-nyheter om död och sorg kan dominera nyhetsutrymmet. Vi vet alla vad som hänt, gärningsmannen har erkänt sig skyldig och redovisat sina motiv. Nej, det återstår inte särskilt många sakfrågor och fakta att rapportera, däremot finns ju oändliga medieytor som måste fyllas, dygnet runt, minut-för-minut.
Om medierna är den nya kyrkan är vi journalister ett om än välmenande så tämligen beskäftigt prästerskap. Ältandet av känslor och stämningar ingår i ett självpåtaget uppdrag där medierna säger sig agera för att ”vi” ska ”försöka förstå” och ”hantera” bestämda storheter som Sorgen, Ondskan och Det Ofattbara, det sistnämnda tolkas i Anette Forsbergs text som en synonym för döden.
Madeleine Klebergs text om de von Sydowska morden utgör en kontrast till den moderna mediedöden. Hon går igenom vad tidningarna skrev 1932, då en ung man skjutit ihjäl sin far, två hushållerskor, sin hustru och till sist sig själv. Det fick enorm uppmärksamhet, men av annat slag än den i dag rådande sorgekulturen. De sörjande är osynliga, det här var tider då offentligheten markerade död genom att flagga på halv stång i stället för att tända marschaller och arrangera rosor på platsen för brottet.
I dag finns också internet som härbärge för allas känslor, i kapitlet ”Bloggarna och döden” studerar Yvonne Andersson de så kallade cancerbloggarna. Att patienter med en dyster prognos, beskriver sin vardag och kamp mot en dödlig sjukdom engagerar, kommentarerna till bloggarna har också inslag av kollektiv besvärjelse. Man stöttar och försäkrar, med vad som påminner om filmrepliker, att den som kämpar kan övervinna döden. Andersson konstaterar att cancerpatienter som är aktiva på nätet ofta är unga, vilket gör att de inte generellt är representativa för cancerpatienter. Däremot är det sannolikt exempel på ett tidlöst fenomen, att ungas död blir särskilt chockerande och därmed engagerande, föremål för kult och romantisering.
Ett speciellt uttryck för den unga döden är så kallade självmordssajter. Michael Westerlund skriver med kapitelrubriken ”Att önska dö” om det som i övrigt dödsbesatta medier aktar sig för. Självmordet avviker från andra nyheter om död och sorg, här är offer och gärningsperson en och samma.
Antologin tar också upp den fiktiva döden, som tänkbar bearbetning av det svårsmälta villkoret att livet är hundra procent dödligt.
Antologins redaktör Anja Hirdman och Sofia Bull analyserar och komplicerar Morden i Midsomer respektive kriminalteknikserier som CSI. Både liken i den engelska idyllen och detaljerat karvande i mordoffer blir något slags godnattsagor för vuxna, ett i mängden av försök att, för att använda det mediala favoritordet, ”hantera” döden.
Och för att så att säga hantera hanteringen är ”Döden i medierna” alldeles utmärkt, rentav uppiggande att läsa.
Förutom det ovannämnda fördjupas bilden av krigets (döds-)offer, vårt förhållande till det övernaturliga, ”Medier i medier” samt (film)bilden av Jesu döende, död och uppståendelse. Också dessa tre kapitel bidrar till antologins kvalitet, som ett slags bredvidläsning i medielandskapets känsloterräng.
Sammantaget är nog den främsta poängen att antologin som helhet bidrar till att göra det offentliga samtalet mindre korkat, genom att texterna pulvriserar myten om att döden skulle ha blivit ett osynligt tabu.