På omslaget av Sara Gordans senaste bok syns en rätt så oroande målning av surrealisten René Magritte. Konstverket är i sig en tolkning av ett annat konstverk - Jacques-Louis Davids Madame Récamier (1800), en målning föreställandes en ung vacker kvinna poserande på en divan.
Magrittes målning, tillkommen ungefär 150 år efter Davids original, föreställer exakt samma divan, men i stället för den unga kvinnan ligger nu, i en onaturligt vriden ställning, en likkista utsträckt på soffan. Egentligen är det samma målning, men tolkad ur två olika perspektiv. Där David såg ungdom och skönhet, ser Magritte förruttnelse och död (det öde som oundvikligen väntar all ungdom och skönhet). Magritte har av Davids harmlösa porträtt skapat en drabbande förgänglighetssymbol.
Om det var omslagsdesignern Eva Lindeborgs eller Gordans egen idé att placera Magrittes målning på framsidan av boken vet jag inte. I vilket fall som helst är det kongenialt. För Gordans debutroman (hon har gett ut två kortare böcker med prosalyrik tidigare) kan knappast illustreras bättre än med hjälp av Magrittes märkvärdiga konstverk. För vad Gordan gör liknar på många sätt Magrittes målning - hon lägger döden på divanen. Hennes roman kan ses som ett analytiskt utforskande av ett urspårat sorgearbete, fullt av förträngningar och psykotiska vanföreställningar. Åtminstone är det ett sätt att läsa denna mångbottnade text på.
Det handlar om en man, Martin Andersson, som förlorat en nära älskad, Veronika, till en underlig sömnrelaterad sjukdom. Texten består av flera parallella plan som Gordan rör sig fritt och obehindrat emellan. Ett av dem består av den text Andersson själv håller på att arbeta fram och som handlar om minnen och fantasier kring den insomnade Veronika. Ett annat är minnen kring en far "som egentligen inte var en far", också han för evigt förlorad. Ett tredje plan är det kaotiska nu i vilket Andersson befinner sig och där, helt otippat, en hallucinatorisk och söndersupen Hjalmar Bergman plötsligt dyker upp. Av denna livslögnens främste profet lär sig Andersson ett och annat om saknad, lögn, avsked, svek och kärlek - om de bortgångnas skuggor som följer oss genom livet.
Det är ingen enkel bok Gordan skrivit, ändå leds man med säker hand genom den stundtals smått gåtfulla texten. Gordan vet precis vad hon gör. Allt är extremt medvetet, intrikat och skickligt konstruerat.
Man kan inte låta bli att imponeras av själva bygget. Samtidigt är texten hela tiden så medveten om sig själv, så upptagen vid formen, att ämnet liksom drunknar i textens alla intelligenta vindlingar och vändningar. Jag blir helt enkelt, det djupt allmängiltiga ämnet till trots, aldrig riktigt berörd av texten. Den terapeutiska reningen uteblir. Kistan ligger kvar där på divanen; oöppnad och oförlöst.
Men att Gordan trots allt är en begåvad textkonstruktör råder ingen tvekan om. Jag hoppas bara att hon nästa gång har mod och självförtroende nog att inte göra det så onödigt svårt för sig.