Djurens (o)naturliga liv

Att djur med Bibelns ord är skällösa men i gengäld äger en själ har man alltid menat sig veta. Däremot frånkänns de det tredje element som förutom kropp och själ enligt kristen tradition tillkommer en människa, nämligen ande. Tron på ande i betydelsen gudomsgnistan som överlever kroppens död förkastas som bekant av den moderna vetenskapen, och vad återstår då som skiljer oss människor från djuren? Svaret brukar lyda: vår intelligens, särskilt vår språkförmåga.

Så länge vi med språk menar betydelsebärande ord uttalade med hjälp av stämband håller distinktionen. Men om de talade orden ersätts med konkreta tecken, till exempel symboler på en plansch, suddas gränsen ut. Det fick Uppsalaforskaren Pär Segerdahl erfara när han besökte ett institut i USA där man studerar en art små schimpanser som kallas bonoboer. Som ny gäst instruerades Segerdahl att sitta tyst och bara iaktta men glömde sig och sa något till skötaren. Då pekade en bonobo vid namn Panbanisha på en av 384 olika symboler på en plansch, och på frågan vad just den symbolen betydde blev skötarens svar: quiet. Tyst - apan ville inte bli störd. "När jag senare vidrörde hennes unge, Nathan," berättar Segerdahl, "rusade hon emot mig med planschen släpande efter sig, satte sig ned framför mig, och pekade på symbolen monster".

Att frånkänna Panbanisha intelligens och språkförmåga går sannerligen inte. Hur ska då vi människor definiera oss i förhållande till djuren? Det är en central fråga i Segerdahls lilla bok Djuren i kulturen, med underrubriken Hur naturligt kan våra husdjur leva? I baksidestexten presenteras författaren som "filosof" - filosofistuderande skulle man sagt förr - och som sådan lägger han sig inte i hur en lantgård sköts. Han undersöker de ord och begrepp som används bland annat i Djurskyddsförordningen, där det heter: "Djur ska hållas och skötas i en god djurmiljö på ett sådant sätt att det främjar deras hälsa och ger dem möjlighet att bete sig naturligt."

Vad menas då med "naturligt"? Det är bokens grundfråga och den visar sig vara långt svårare att besvara än man skulle tro. Är till exempel kors naturliga tillstånd att fritt ströva omkring i hjordar på stora slätter? I så fall bryter alla mjölkbönder mot djurskyddsförordningen, och då är boskapsskötsel som näringsfång omöjligt annat än möjligtvis för nomadiserande herdar. Det förordningen avser är något annat, nämligen att inte otillbörligt inkräkta på djurens egenart, deras natur. Ordet är härlett ur latinets "natur", född, och syftar alltså i första hand på medfödda egenskaper.
Men Segerdahl understryker att genetisk utveckling alltid äger rum i anslutning till rådande miljöförhållanden, och så länge djuren inte far illa och utsätts för lidande kan ladugårdslivet inte brännmärkas som onaturligt.

Hur vet vi då om de mår bra eller illa? Det är frågan i andra delen av Segerdahls bok, och den har vida implikationer. Samma problem gäller människor emellan. Hur kan vi veta hur vår nästa mår? Vi kan aldrig vara säkra på vad som tilldrar sig i någon annans sinne. De yttre tecknen kan så lätt misstolkas.
Här skulle man önskat att författaren visat lite mer av sin filosofiska skolning. Hela frågeställningen har en lång historia och leder i tillspetsad form till det som kallas solipsism. Enligt den kan vi över huvud taget inte säkert veta något annat än det som tilldrar sig i vårt eget medvetande. Det är inte bara medmänniskors och husdjurs känslor som är förborgade, dessa individers blotta existens är inget annat än obevisbara hypoteser.

Strikt tagen är solipsismen ovedersäglig, men ingen vettig människa kan ta den på fullt allvar. Som Immanuel Kant lärde måste vi anta omvärlden inklusive djurens känslor som faktiskt existerande. Annars hamnar vi i den totala meningslösheten. Var och en som närmare umgåtts med husdjur, det må vara hästar och kor eller hundar och katter, menar sig med all - utom filosofisk - rätt veta att de har ett själsliv som inte så mycket skiljer sig från vårt eget, låt vara att vi är lite klyftigare och därför borde uppföra oss bättre mot dem än vi i stort gör.
Det är viktiga ting Segerdahl avhandlar i sin lilla bok och han gör det med lätt hand. Ibland blir han omständligt pedagogisk och upprepar sig ofta men syftet är gott: att väcka bönder, politiker och vanligt folk till medvetande om vad det innebär att leva ett naturligt djurliv.

Djurens (o)naturliga liv

Var går gränsen mellan människa och djur? Det diskuterar Uppsalaforskaren Pär Segerdahl i en ny studie. Staffan Bergsten har läst en bok med goda avsikter, men efterlyser större filosofisk tyngd.