Efter kommunismens begynnande sammanbrott har det kommit en hel del skönlitteratur som behandlar dess brytningstid och efterdyningar. Författare har infört de politiska förändringarna i sina verk och det kan ibland kännas aningen spekulativt. Det finns risk för att den sortens litteratur blir ett mode som försöker förklara viktiga skeenden med svepande generaliseringar. Man kan inte låta bli att undra över vad författarna skulle skriva om, om de inte beskrev den politiska verklighetens alla turer. Jag menar att vi sedan länge har känt till en hel del om de kommunistiska ländernas sätt att styra. Ytligheterna behöver vi inte matas med igen.
En berättelse beskriver förvisso ofta en allmän tendens och höjer sig över ett specifikt livsöde. Men en öststatsmedborgares verklighet är förstås svår att beskriva. Olika temperament uppfattar vardagen på olika sätt.
Ett annat problem är hur vi som läsare förhåller oss till texter av den typen. I viss mån bortser antagligen många från att böcker av det här slaget är fiktion. Antagligen läser de allra flesta dem som nutidshistoriska skildringar. Man gör gärna det därför att det är en enkel och lockande läsart som ger svar. Men har då boken skrivits av en författare som anammat västs bild av öst blir det lite tunt – kanske blir det först och främst bara en säljbar litteratur av det.
Med denna fundering vill jag inte förkasta en hel genre av litteratur – jag vill snarare peka på några problem som kan omge den. Kategoriseringar och förenklingar av alla slag är av ondo för den som vill lära känna verkligheters detaljer. Också kategoriseringar av litteraturen är missvisande. Noga läst går det aldrig att tvinga in olika böcker i samma fålla utan att man gör våld på innehållet.
Yiyun Lis Be för mig i tusen år är en samling noveller som beskriver några olika kineser i en vardag efter kulturrevolutionen, efter Mao och massakern på Himmelska fridens torg.
Li växte upp i Peking men flyttade till USA 1996. I våras kom hennes debutroman De hemlösa på svenska, en bok för vilken hon fått många prestigefyllda pris. Det är en roman som av en del kritiker kallats för novellsamling. Redan nu kommer alltså ytterligare en bok av henne i svensk översättning.
Titeln Be för mig i tusen år anspelar på något en far tänker på, i en av berättelserna. Han är orolig för sin dotter som flyttat till USA. Hon har precis skiljt sig. Därför har han rest till henne för att ta hand om henne. Vad han inte förstår är att hon egentligen är precis som han själv var och att han egentligen försöker rätta till sitt liv genom att försöka hjälpa henne. Det är just den sortens psykologiska vinklingar som gör Yiyun Lis noveller läsvärda.
Denna psykologi tycks skapa djup i novellerna. Ändå blir Lis karaktärer lite för ytliga – de har inte det som krävs för att berättelserna verkligen ska bli intressanta. Visst, författaren är välformulerad, och hon använder en hel del litterära grepp som gör att novellerna känns mycket välskriva. Men ändå är Lis noveller inte riktigt tillfredsställande. Hon skriver skickligt men hennes ärende ligger bortom formen novell. Hon är en författare vars största lojalitet är berättelsen. Men vad är egentligen en novell som inte dessutom också koncentrerar sig på form till hundra procent?
Det jag vill läsa om, när det handlar om Kina och andra platser som kommit längre i upplösningen av kommunismen är hur det politiska systemet trängt sig in i relationerna mellan människor. På den punkten ger Li ett utanpå-svar. Men det blir lite för enkelt, lite oengagerade. Det är synd eftersom det tycks som om det hon strävar efter är djup. Jag kan helt enkelt inte låta bli att fundera över hur novellerna skulle se ut om författaren vågat släppa den rekvisita som hör det politiska Kina till, bara låta det finnas i det outsagda – berätta om den skugga i medvetandet som borde finnas där och som säkert fortfarande finns.