Den 2 maj 1890 ägnade tidskriften Idun sin framsida åt författaren och dramatikern Anne Charlotte Edgren-Leffler (1849-1892), nybliven hertiginna av Cajanello. Redaktionen hade länge tvekat, ”ty förnekas kan ju aldrig, att [hennes] författarskap genom sin ofta tendentiösa art varit egnadt att skaffa henne vedersakare lika fullt som varma beundrare och vänner”. Lefflers pjäser spelades oftare än Strindbergs och vid sidan av Victoria Benedictsson hörde hon till 1880-talets viktigaste röster i debatten om kvinnors rättigheter. Men det hade sitt pris: som en oförvägen utmanare av den borgerliga dubbelmoralen stämplades Leffler som osedlig och skandalös.
Som författaren som ”struntade i sitt rykte och följde sin sannings väg” skildras hon i släktingen Tove Lefflers roman Den kärleken. Med sin rappa, korthuggna stil och sin invecklade komposition är den en djärv författardebut. I stället för en klassisk levnadsskildring koncentreras handlingen till några få år: från 1886 då Anne Charlotte Leffler skriver pjäsen Kampen för lyckan och fram till hennes död 1892. Dödsögonblicket ramar in berättelsen men i övrigt saknas all kronologi; de enskilda scenerna från Stockholm, Köpenhamn, Neapel, Rom och Capri inträffar utan någon inbördes ordning. Ord och tankar utbyts muntligen och brevledes, platser och personer växlar. Sorgerna och ensamheten tätnar omkring Leffler, inte minst på grund av längtan till bästa vännen Sonja Kovalevsky, mest känd som världens första kvinnliga matematikprofessor.
Tove Leffler har funnit ett eget berättarspråk, även om hennes experiment med meningsbyggnaden stundom blir påfrestande. Berättelsens snabba tempo känns som jäktande tankar eller klackarnas otåliga smatter mot kullersten. Romanens Leffler tycks fången i ett spindelnät av inre och yttre hinder.Kampen för kärleken till den elva år yngre hertigen av Cajanello förutsätter skilsmässa i Sverige. För Lefflers del blir det ett enmanskrig mot både religiös skenhelighet och samhällskonventioner, mot dubbelmoral och en skev kvinnosyn – allt det som hon skriver om i sina dramer och noveller.
De partier som handlar om berättarens egna resor i Lefflers fotspår är de stilistiskt sett bästa. Det enskilda livsödet lyfts till ett mer generellt plan och sätts i relation till både huvudpersonens egen tid och vårt eget nu; sådant gör en roman till kvalitetslitteratur. Synd bara att bokens grafiska form är så föga tilltalande. Med en blandning av fem olika typsnitt på fem ord gör omslaget ett rörigt och barnsligt intryck. Själva berättelsen gör mig dock glad att 2010-talets litterära manifest inte har avskräckt författare från att fortsätta dikta om kända historiska personer.
Den kärleken är en roman som ristar sig in i själen.