Distanserat om Gramsci

Författare B skriver en bok om vad författare A egentligen menat med vad han skrivit och sagt — så ungefär fortplantar sig ofta de politiska och filosofiska idéerna mellan generationerna. Anders Ehnmark är en av dem som gärna fördjupar sig, polemiskt eller oftare välvilligt tolkande, i internationella tänkares verk, allra helst italienska sådana. I år har han under titeln En stad i ljus sammanfattat Antonio Gram­scis redan klassiska resonemang från 1920- och 30-talen, som spelade stor roll under 1968-vågen och fortfarande inspirerar vänsterfolk av olika schatteringar.Vem man väljer som sin politiska husgud är naturligtvis ingen slump. Det följer förmodligen något slags sociala och psykologiska lagar. Gramsci var kommunist på den tiden då Lenin och så småningom Stalin drog de praktiska slutsatserna av marxismens "vetenskapliga" idéer, och hans vacklan mellan den faktiskt existerande despotin och de vackert formulerade visionerna har sin motsvarighet i Ehnmarks egna ideologiska gränsvandringar. En av kärnpunkterna är den gamla knäckfrågan om det är de sociala villkoren som styr människors vilja och idéer eller tvärtom; det som brukar kallas förhållandet mellan den sociala basen och den kulturella överbyggnaden. Ehnmark har en påfallande förmåga att diskutera de här politiskt brännbara ämnena i en svalt distanserad, nära nog objektiv ton. Men naturligtvis tenderar de "sympatiska" tolkningarna och citaten — som att marxismen är "någ­ra framkastade idéer, som behöver prövas" — att överskugga de ställningstaganden (för proletariatets diktatur etc) som i historiens ljus visat sig ödesdigra.Ehnmarks lediga stil, med korta och lättbegripliga meningar, trots ämnets höga abstraktionsnivå, är hans starkaste sida. Han har också gedigen erfarenhet av den speciellt italienska bakgrunden, t ex den djupa klyftan mellan den provinsiellafolkliga kulturen och den kosmopolitiska högkulturen, som sällan överbryggats av folkbildningsreformism av skandinavisk typ.Gramsci kom från en små­stad på Sardinien, hans far var tjänsteman men dog tidigt och hans eget liv fördyst­rades av sviter efter ryggmärgstuberkulos, sen studiestart och långvarig fängelsevistelse sedan fascisterna slagit till 1926. Ehnmark ger en reportagemässig bakgrund både från det Rom där han själv tillhört det radikala intellektuella kafégänget och från Gramscis hemstad på Sardinien. Och Gramscis stora inhemska lärofäder, BenedettoCroce och Macchiavelli, är Ehnmark förstås hemmastadd med; liksom Gramsci kan de tolkas och tänjas en del alltefter läsarens egna önskemål.Någonstans i bakgrunden surrar den fråga som kanske fått Ehnmark att åter ta upp Gramscis tänkande till förnyad prövning och presentation: "Vad är kvar av socialismen i dag?" De ansatser till svar som Ehnmark söker stöd för hos Gramsci är ofta vackert formulerade men föga konkreta. Om socialismen bara betyder demokrati, och inte allt det som traditionellt skilt den från andra demokratiska åskådningar, så befinner vi oss i en ny och ganska avideologiserad hi­storisk situation.