Diska, amma, tvätta och tillfredsställa

Just när jag läst färdigt Maria Svealands debutroman Bittterfittan ser jag ett repriserat avsnitt av Sex and the City, en serie som skulle kunna sägas vara feminism a´la i dag. Fyra ensamstående kvinnor i New York shoppar fantastiska kläder (och verkar ha obegränsat med pengar), äter lunch ihop, dejtar, ligger med män utan att det egentligen betyder någonting - men den enda som har riktigt knapplösa knull är karaktären Samantha, och för den som inte såg sista avsnittet när det sändes kan jag mededela att även hon blir tillsammans med drömprinsen och inser att tvåsamheten och det manliga beskyddet besegrar allt.

Suzanne Brøgger fick rätt när hon bröt mot sin övetygelse - äktenskap är helt okej - kanske till och med bra, man och barn är kanske det vi kvinnor högst av allt önskar.
På Bitterfittans omslag ser man en vacker kvinna, ett foto som kan vara från ca 1916. Mot hennes kind ett litet barn. Där finns också sammanfattningen och romanens huvudfråga skriven: "Hur ska vi någonsin kunna få ett jämställt samhälle när vi inte ens klarar av att leva jämställt med den vi älskar?"
För en kvinna i min ålder som hade en prenumeration på Vecko Revyn i 10-årsåldern och idoler som supermpdellerna Linda Evangelista och Cindy Crawford är romanen en svidande påminnnelse om att det de senaste decenniernas feminism gjort är att få oss att se orättvisor och missförhållanden. Men att ingenting egentligen har förändrats i strukturerna. Trots att mina föräldrar och deras generationskamrater varit feminister.

Det har inte hjälpt, för så fort kvinna och man blir med barn är det kört. Om man får tro Maria Sveland. Jag tror henne - och samtidigt inte. Det står att Bitterfittan är en roman. Jag skulle vilja jämföra med 70-talets bekännelselitteratur, en reportagebok eller en feministisk pamflett. Och det är här jag inte tror på henne - för att
fiktionen för den prisbelönade journalisten Sveland blir ett alibi för att berätta om det "jämställda" Sverige i dag. Jag skulle hellre se ett renodlat reportage. Eller ett upprop.
Men nu skriver Sveland att det är en roman och romanens
huvudperson Sara är trettio år, mamma och hustru. Men så blir situationen med man och barn outhärdligt och hon bestämmer sig en dag i januari för att ta en veckas semester - ensam - och sätter sig på ett plan till Teneriffa för att tänka - själv. Med sig har hon Jongs klassiker Rädd att flyga. Det var just Jongs och Brøggers vuxenliv Sara en gång drömde om: "fyllt av glädje, frihet och knapplösa knull." Hemma håller hennes man på med en teateruppsättning och hennes son är två år. Det är provocerande att en mamma till ett tvåårigt barn drar och lämnar ungen i pappans vård, hur egocentrisk få en kvinna vara?

Bitterfittan berör hela den moderna bilden av vad jämställdhet är. Eller inte lyckats bli.
Sara och hennes man levde relativt jämställt tills den där dagen de skulle in på BB. In som jämställda älskande. Ut som mamma och pappa. Med en förskjuten maktbalans. Sara har blivit en bitterfitta, trots att hon var rustad att möta tvåsamheten och familjelivet med feministiska förtecken. Det sket sig - och här ligger grundfrågan, som ställts på framsidan av boken "hur ska vi någonsin kunna få ett jämställt samhälle när vi inte ens klarar av att leva jämställt med den vi älskar?" Det tål att upprepas. Sara är rustad till tänderna med feministisk analys och litteratur - men livet efter barn blir ett traditionellt kvinnoliv.
Så har vi det där med Saras barndom, närmast en karikatyr av hur allt fungerar: På dagis förutsätter personalen att mamman är ensamståend eftersom pappan är extremt frånvarande i det dagliga familjelivet. Och lärarna menar att de söta tjejerna inte behöver bry sig om matematik. Här tenderar Bitterfittan att bli allt för tydlig, men vem bryr sig om det när det äntligen finns en bok om att det fortfarande 2007 är så vidrigt ojämställt i det land som vill se sig som ett av världens mest jämställda. "Moderskap" är fortfaranade mer förpliktigande än "faderskap". Kan till sist meddela att min moderna dator rödmarkerar ordet "feministiska".

Diska, amma, tvätta och tillfredsställa

Trots pamflettartad roman är Bitterfittan mycket välkommen, skriver Astrid Claeson.