Dikter som prövar vingarna

Rasha Tamim är en av Uppsalas nyaste poeter. Hon har syriskt ursprung, har tidigare varit bosatt i Malmö innan hon nu utbildar sig till apotekare i Uppsala. Befrielsen heter hennes första diktsamling och den inleds med ett hos debuterande poeter kanske inte så vanligt förekommande förord, som tar upp ett tidigt väckt lyrikintresse tillsammans med några tankar om vad hon vill med sitt skrivande.

Som ofta är fallet med författare som samlat ihop sina poem så att de räcker till en hel bok prövar Rasha Tamim språkets bärkraft och hur många känslor det kan härbärgera i detta sitt förstlingsverk. Där finns både rimmad och orimmad vers. En upplevelse som återkommer har att göra med ordens makt och att de kan vara såväl farliga som fungera som befriare för allt instängt. Det förstnämnda tänker man sig gärna har att göra med författarens bakgrund. Det senare dominerar, antingen dikterna handlar om kontakträdsla, om rollspel och förklädnader eller om sådant som är yta och förställning.

Men emellanåt vänder sig Rasha Tamim också utåt mot det omgivande samhället, när hon diktar om hur det politiska våldet får allt medmänskligt att sitta trångt. Eller som i en av bokens allra bästa dikter, där tryggheten i den egna historien och stoltheten över ursprunget visar sig vara en stor tillgång:

Men för mig var det en styrka
att förbli en svart fågel
bland alla vita svanar,
och lära andra
att leva med det främmande.

Dikten Ondskan och Godheten är tillägnad Jan Guillou som ett svar på dennes roman om sin uppväxt. Där förekommer naturimpressioner, Malmöminnen, samtidskommentarer och dikter som formulerar levnadsråd eller handlar om saknad och sorg. Men även ålderdomen hör till det som omnämns och vid något tillfälle lyser samhällskritiken igenom som i en text från politikernas värld. Ytterligare en dikt med samhällsanknytning diskuterar integrationens villkor och pris. Därutöver är kärleken ett återkommande motiv och här finns en annan av diktsamlingens allra bästa strofer:

Jag, den starkaste av alla,
törs inte besegra den svagaste,
Ty den gör min styrka
så obetydligt liten.

Emellanåt skulle man kanske önska att Rasha Tamim vågade lita ännu mera på språket och även sökte efter mera allmängiltiga formuleringar för sådant som nu framstår som i privataste laget. Men i sina bästa stunder är det ändå en diktsamling som visar, att visst finns där utvecklingsvägar för det fortsatta författarskapet.

Dikter som prövar vingarna

I sin debutbok Befrielsen prövar Rasha Tamim språkets och poesins bärkraft, konstaterar Bo-Ingvar Kollberg.