Att tänka fritt är alltid större än att tänka rätt. Att tänka rätt dikteras ofta av makthavare och därför är det förenat med livsfara i somliga samhällen att tänka fritt. Det var fallet i Stalins Sovjet och i Nazityskland. Det var också fallet i den islamisk-persiska världen på 1200- och 1300-talet. Den islamisk-persiska civilisationen genomgick vid denna tid en kris med krig och politisk instabilitet, vilket ledde till förföljelse mot oliktänkande. Religionskritiken stämplades som kättersk och samhällsfarlig av makthavare.
Följden blev blind auktoritetstro, en vägran att tänka. Även i våra dagar är religiös fundamentalism ett problem då rörelser som IS sprider skräck runt om i världen.
I sin omfattande studie ”Den sargade dygden – Religionskritik hos tre klassiska persiska poeter: Sa’di, ’Obayd och Hafez” undersöker historikern Hossein Sheiban religionskritiken hos de tre persiska poeterna som levde på 1200- och 1300-talet. Av dessa är Hafez den mest kände, men även den sufiskt inspirerade Sa’di är känd för en västerländsk publik. Satirikern ’Obayd är däremot inte så känd. Poesin blir hos dem en frizon för religionskritik då de gör bruk av ett kodat språk. Undantaget är ’Obayd som inte drar sig för att håna och smäda. Alla tre var verksamma i staden Shiraz som skonades från mongolernas härjningar på 1200- och 1300-talet.
Fokus i ”Den sargade dygden” ligger på de tre poeternas kritik av den institutionaliserade religionen och dess avarter.
Sheiban utför en idéanalys av de poetiska texterna genom att använda sådana motsatspar som exempelvis ordinarie islam / mystik. Sedan kopplar han idéerna till den politiska och litterära kontexten i syfte att visa på sambandet mellan poeternas livssyn och deras religionskritik. Det finns en akademisk slagsida på ”Den sargade dygden” med dess rigida upplägg och svällande notapparat som förtar nöjet att läsa boken. Att de tre poeterna skulle vara helt okända i Sverige är väl också att ta i. Hafez har till exempel översatts och diskuterats flitigt de senaste decennierna.
Men jag ska inte vara gnällig. ”Den sargade dygden” är en viktig bok om förhållandet mellan poesins frihet och ett repressivt religiös-politiskt system. Poeterna väljer då olika strategier för att leverera sin kritik. Mångtydighet blir en central strategi, att bädda in kritiken i mångtydiga bilder och påståenden. Speciellt Hafez är en mästare på denna metod och därför ägnas han störst utrymme i Sheibans bok.
Hafez kärlekslyrik är på en och samma gång sinnlig, mystisk och kritisk mot det religiösa och politiska etablissemanget. Samtidigt betonar Sheiban att Hafez står fri både från sufismen och traditionell islamisk teologi. Följden blir att han lyckas gå längst i sin religionskritik. Det som motiverat hans kritik är en livsbejakande och antikonformistisk mystik som utarbetas rad för rad i själva skrivandet. Poesin blir en frihetshandling.
’Obayd var samtida med Hafez men hans religionskritik tog sig framför allt satiriska uttryck. Han använde sig av humorn för att kritisera makthavare. Eftersom han var hovpoet, tvingades han ofta på flykt när maktkonstellationerna ändrades under det oroliga 1300-talet.
Humorn blir hos honom ett sätt att avslöja politiska, sociala och religiösa missförhållanden genom bruket av ironi och parodi. ’Obayd har inte mycket till övers för organiserad religion eller mystik. Sufier ser han som lögnare och bedragare. Punkteringen av hyckleri och maktbegär utgör drivkraften i hans religionskritik. Som motvikt ställer han ett liv styrt av moralisk pragmatism och sunt förnuft.
Den tredje persiske poeten som behandlas i ”Den sargade dygden” är Sa’di. Han levde under det oroliga 1200-talet då han tillbringade många år på vandring. Han är mest känd för de båda diktverken ”Lustgården” och ”Rosengården”. ”Lustgården” översattes 1918 till svenska av Eric Hermelin. Sheiban medger att det är svårt att hitta en enhetlig linje i Sa’dis religionskritik. Ibland är han en konservativ moralist, ibland en kärleksmystiker, ibland en sensualist. Inkonsekvensen gör honom till en levande diktare, även om han är virrig i sin religionskritik. Dikten vinner ofta över logiken.
Vad de tre poeterna lyckas göra i sin religionskritik är att konstruera ett modernt subjekt som tar ansvar för sitt liv genom att upprätta en personlig relation till Gud. Att tänka fritt blir det primära. Sheiban konstaterar därför att den påstådda vägran att tänka inom den islamisk-persiska civilisationen är en vrångbild.