Dikter från ett pågående livsdrama

Jubileumsåret 2007 avsatte en hel del hyllningslitteratur till 300-åringen Carl von Linné. Merparten uppehöll sig vid blomsterkonungens liv och verk på ett sakligt och dokumenterande plan. För det viktigaste och mest originella avsteget från denna prosaiska kartläggning svarade Uppsalaförfattaren Torsten Pettersson. Diktsamlingen Jag ser en stjärna var bland annat ägnad Linnaeus mogna år med resorna till Lappland och Dalarna. Men det mesta utrymmet fick Uppsalatiden och åren som professor med utlöpare till vistelserna ute i Hammarby. Det var konstnärligt fullmogna dikter med en inneboende musikalitet präglad av ett tonsäkert gehör in i minsta melodiska skiftning. Och författarens bästa bok hittills.

Efter ett mellanspel som deckarförfattare återkommer Torsten Pettersson denna försommar med nya dikter under titeln Seendets rike. Medan inlevelsen i Carl von Linnés upplevelser och tankar förra gången tillhandahöll en naturlig stadga åt texterna, kan lyriken denna gång mest jämföras med frihandsteckningar som lever i sin egen rätt. Huvudperson är givetvis författaren själv. Men nu utan några stötdämpande eller skyddande förklädnader. Hans våglängd är det direkta mötet med tillvaron, verkligheten och människans villkor i ett gåtfullt universum.

Gemensamt för många av de här dikterna är, att läsaren på ett liknande sätt ställs öga mot öga med ett pulserande livsdrama som oavbrutet pågår. I ett efterord kallar Torsten Pettersson boken för avslutningen i en trilogi, vars första del var den 2002 utgivna Varje dag. "Att med mening efter mening överskyla intet", kunde det heta där. Själv vill författaren beskriva processen sedan dess som slingrande och mångtydiga försök att uppnå "en större livstro". Det går inte att säga annat än att denna färd varit lyckosam. Det finns många spår i Seendets rike av förtröstan, tillit, trygghet och av stillnad andhämtning. Lugnet är det kanske mest frekventa sinnestillståndet.
Men där tecknas också konturerna av en samhörighet med tydlig räckvidd till en Gud. Det betyder också att döden, som gör sig påmind här och var, framstår i ett försonlighetens ljus. Närvaron av en osynlig men närvarande högre makt, som aning eller stabil förvissning, ingår i ett flertal dikters förutsättningar. Vid något tillfälle som en dansande boll av ljus, en bild som för tankarna till den brinnande busken i Andra Mosebok. Men emellanåt också som en påtaglig förnimmelse:

En närvaro, ohörbar
En andedräkt bakom fönstret om kvällen.

Torsten Pettersson är en det mjuka handlagets poet och varligheten är mer än en gång hans grundinställning till tillvaron. Ibland är dikterna så avslipade att man gärna tänker sig att de blivit framsmekta eller att det är 3-nollans sandpapper som kommit till användning efteråt. Och detta trots att det livsdrama som texterna skildrar varken väjer för det omskakande eller smärtsamma. Det i livet som är försuttna och försummade tillfällen. Eller sådant som funnits men är borta för alltid. Ofta ger läsningen intryck av en diktare, som befinner sig i oavlåtlig dialog med verkligheten, med orden och med naturen. Den röst som talar är någon som ser, lyssnar och svarar. Särskilt naturupplevelserna har en sådan utformning med molnen, vinden, ljuset och ljuden som tydliga hållpunkter. Och författaren själv är teckentydaren, som söker efter orienteringspunkter för känslan av närvaro i sitt pågående liv.
Det leder ibland till att han fryser rörelserna till stillbilder, kanske för att den som läser dikterna skall hinna med och hitta sin egen plats i detta existentiella universum, där rymden får en både bokstavlig och gränslös innebörd. Ibland ges drömmarna en motsvarande räckvidd, sprungna som de är ur samma ingivelse som där diktarådran har sina källflöden. Torsten Petterssons upptäcktsresor tänjer oavbrutet på de begränsningar som omsluter våra liv. Man kan läsa dessa dikter lika mycket som meditationer, vilka rapporter från oupphörliga försök att ringa in all den outgrundlighet som kännetecknar tillvaron.
Ett annat ord för detta är livsmystik. Till den känslan hör också kärleken och den lust och lycka som vid sidan av själva diktandet bestämmer villkoren för att finnas till i Petterssons poetiska värld. Hur öppen den kan vara för det oförutsägbara, oväntade och överraskande visar två dikter i samlingen, som har samma inledningsrader men som sedan utvecklas åt olika håll. Tar man fasta på den religiösa dimensionen i dessa texter, är det nog begreppet nåd som står författarens grundupplevelse allra närmast. Och kanske är det också i den belysningen den uppgörelse skall tolkas, som blir hörbar i en av samlingens allra sista dikter, författarens försoning med sig själv och sitt liv:

Då jag färdas långt och länge
över det gröna pärlande havet
svävar ett ljud emot mig:
en viskning ur vindspända segel,
ur skot och blankslitna bord.
De talar med mig som en vän.
Vågorna vänder dagar och år,
de bläddrar sig genom mitt liv
och min råttgråa ånger
tills jag ser att varje sida
är som den måste vara.

Det är en ofta omtumlande läsupplevelse att följa Torsten Pettersons väg genom Seendets rike till denna avklarnade insikt.

Dikter från ett pågående livsdrama

Det är ett omtumlande äventyr att följa Uppsalaförfattaren Torsten Petterssons rapporter från sitt eget pågående livsdrama i den i dagarna utgivna diktsamlingen Seendets rike, skriver Bo-Ingvar Kollberg.