Det finns en föreställning om att poesi alltid är något vackert och känslofyllt. Man tänker poeten med en luta under en balkong sjungandes till sin älskade. Många tycker sånt är strunt. De vill att poesi ska vara trallvänlig och att det ska bli svensktoppslåtar av den. De lite tuffare vill att trubadurrockarna ska tolka dikterna. Så finns det förstås de som vet att det är bara dysterkvistar som sysslar med poesi: ”ångest, ångest är min arvedel” är den rad man memorerat som ett serum mot poesigiftet.
Jag läser Anna Hallbergs fjärde diktsamling Colosseum, Kolosseum som en modern förfining av den svarta dikten. Hennes metod tycks ha varit att söka något konkret talande, rentav att hitta en bild för, inte en ångest i allmänhet, utan specifikt låsningar i relationer och roller. Stelnade sätt att vara kommer fram i rader om avfall och utsöndringar. Långsamt låter författaren läsaren förstå vad det handlar om (känslig läsare varnas):
”rakt igenom analöppningen tryckt/det finns ingen slutpunkt/erbjuder vad jag kan /förödmjukelse och hat/ät min skit tugga/omsorgen mellan käkarna/vi ska ta hand om det/vi ska ta hand om dig”
Omslaget till samlingen är gjort av något som känns som skinn. Titeln är skriven med nedsänkt relief. Allting är svart. I diktsamlingen är texten uppdelad i fem olika sviter som förhåller sig mer eller mindre till varandra. Den första, varifrån det nyss hämtade exemplet kommer ifrån, och den mittersta är svidande bra text. Det riktigt lyser om svärtan. De tre andra sviterna är allt ifrån intressanta till sövande. Det är delar som jag först inte riktigt kan placera in i ett sammanhang med de två som har mest tyngd utan att det känns krystat. Speciellt en av dessa flamsiga texter, känns som en introvert lek.
Flera gånger intressantare blir det då i mittensviten. Hallberg skriver ihop gladiatorernas Colosseum och Säters nedlagda sjukhus. Hon blandar de två ruinerna med varandra och gladiatorer med intagna, åskådare med besökare. Det sista liknar i och för sig den gamla frågeställningen som har rätt stora problem: Vem är egentligen galen i en galen värld? Men Hallberg lyckas blåsa liv i den.
Vid ett tillfälle i hennes dikt tycker jag mig se ett angrepp på en dikt som blivit vida känd i kretsar med psykologiintresse: Tomas Tranströmers Romanska bågar. I den öppnar sig valven i oändlighet i människan. En ängel omfamnar henne och säger tröstande att det är så det ska vara. Hos Hallberg faller någon i stället genom ett sådant utrymme med ett ångestskri:
”Falla mjukt ned genom cylindern Colosseum det finns inget tak inget golv bara väggar i valv efter valv efter valv efter valv.”
Kanske ett hugskott men så behöver den nya generationen diktare riva ner diktarstorheten Tranströmer för att skapa utrymme för den nya dikten. Det är dock inte ett avundsjukt uppror: Hallbergs bild av människan är i det här avseendet långt mer komplicerad och ärlig. Det blir också vinsten med hennes poesi. Den är rå verklighet utan tröst. Eller jag kanske har fel om trösten: flamset och leken är kanske det mest sanna vi har att hålla oss i när allt är svart.
Läst just så blir Hallbergs nya diktsamling ett slags helhet som får lysande kraft av att den spänner över fem olika delar (sviterna). Detta i ett författarskap som utvecklats mycket sedan debuten med den tråkigt schematiska samlingen Friktion (2001) känns fortsatt glädjande.